I, som här inträden, låten hoppet fara! Michael Gill nedstiger i helvetet – och finner en lat pc-portning av ett fantastiskt konsolspel.

Jag förstår att det här kanske framstår som den mest pretentiösa inledningen på en spelrecension du någonsin läst, men jag måste nog ändå börja just precis här. Och med “här” menar jag i Tartaros, det som i grekisk och romersk mytologi var vad helvetet är för kristendomen. En plats lika långt från dödsriket, Hades, som vår värld är från himlen. En plats dit syndare skickas för att i all oändlighet straffas för sina brott. Sisyfos, till exempel, dömd för att (bland annat) ha sett sig likvärdig med gudarna. Hans straff blev att knuffa en jättelik stenbumling uppför en bergssida. Och varje gång han närmade sig toppen och slutet på den enorma ansträngningen rasade stenen ned för den branta sluttningen, och han tvingades börja om igen. Fångad i en evighet av slaveri och frustration.

Du lär stirra in i Dödens ansikte mer än en gång.

#Dark Souls är nämligen just det. En av de mest fängslande och ångestladdade skildringar av helvetet jag någonsin stött på i ett spel. Jag knuffar min karaktär upp för en ojämn och halkig sluttning. Varje gång jag tar ögonen från uppgiften och tror mig se en avsats att vila på viker sig benen under mig och jag måste börja om. Döden, och frustrationen som kommer med den, är hela tiden närvarande. Det vilar tung, fuktig atmosfär över mig, som om hela upplevelsen var täckt av mörka lager mossa och förruttnelse.

Våren 2009 släpptes #Demon's Souls exklusivt till Playstation 3. Det marknadsfördes inte särskilt hårt inför lanseringen, men fick ett positivt bemötande från kritikerna. Men ännu viktigare – det fick ett kultfölje bland västerländska importspelare. Tre och ett halvt år senare står vi här med en pc-version av den andliga uppföljaren. Dark Souls: Prepare to Die edition är ett spel som fått existensberättigande av ett starkt community – och kommer fortsätta frodas tack vare det.

Det som får mig att känna

Men åter till det Dark Souls får mig att känna. För så många spel gör anspråk på de här känslorna, försöker emulera ångesten och mörkret – och så otroligt få lyckas verkligen med bedriften att faktiskt genomföra det. Anledningen till att #From Software lyckas är, i huvudsak, tvådelad. Den första anledningen är berättelsen, men inte nödvändigtvis innehållet i sig. Det fina i Dark Souls är nämligen hur mycket av världen och sagan som aktivt utelämnas från berättelsen. Spelaren serveras en hastigt återberättad skapelsehistoria och en snabb genomgång över hur saker och ting tagit en snabb sväng söderut för människan. Efter att du skapat din karaktär, och format en mänsklig hjälteman eller kvinna, spawnar du sedan som en odöd, nedkastad i en brunnsdjup fängelsehåla. Med lite hjälp blir du sedan buren av en jättekorp från den isolerade plats dit de odöda skickats, till platsen dit – enligt myten – enbart speciella, utvalda tas för att ställas inför ett stort prov.

Den andliga uppföljaren till Demon's Souls tar oss med till en mystisk och brutal värld.

Så mycket mer information får spelaren inte. Det finns en handfull npc:s att träffa på spelet igenom, men de kommunicerar ofta på ett väldigt kryptiskt sätt och är sällan mer än glorifierade handelsstationer. Trots det här, trots bristen på mellansekvenser och andra traditionella spelberättelseelement, lyckas From Software väva en sagoväv som är betydligt mycket rikare än det mesta av konkurrensens. Det är ett berättargrepp som liknar det som kallas “negativ rymd” i målning, och kan beskrivas som att ett objekt målas upp genom att helt utelämnas – samtidigt som dess omgivning målas detaljerat. From Software är mästare på att måla atmosfär och stämning (minns Otogi-serien, som på flera plan påminner om Souls-spelen) och här lyckas de verkligen göra spelaren till en del av sin mytologi. Känslan av att vara en del av något större, en kugge i ett uråldrigt maskineri.

Föregående Nästa
Herregud! Nej, spelet är inte väl anpassat för pc. Så köp det inte då! Köp det till konsoll. Personligen är jag glad att man kan välja vad man vill spela på... 22/10 Köpte mitt Dark Souls för 160 kr på en lite halvdann nätbutik, i mina ögon var det värt precis så mycket pengar. 04/09 Ja om man bestämmer sig för att släppa spelet till PC så är det en fördel om man skaffar kompetensen, annars blir det som nu, en soppa som inte är värd pengarna. Förhoppningsvis så klarar detta företaget av att lära sig av sina misstag och faktiskt erkä... 04/09 Förhoppningsvis lär vi faktiskt få deras nästa spel till PC med bättre portning, de hyr antagligen in lite mer long term arbetare för att göra spelet 60fps, 1080p och bra kontroller. Spelet ser faktiskt riktigt bra ut på PC med 1080p, grafiken var verkl... 04/09 I LIT THE BONFIRE!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! 04/09 Vet du vad? Släpp inte spelet till PC om du inte klarar av att anpassa det till PC, så enkelt är det. Har de inte kunskapen att klara av en bra portning då ska de inte göra det, eller skaffa kompetensen för att klara av att porta det. Och vad du skulle... 31/08 Så sätt dig ner och gör ett kontrollschema som fungerar för PC? Jag lirade Dark Souls till PS3 och hade verkligen aldrig gett mig in på att försöka spela det med tangentbord och mus. Sen är det verkligen inte en dålig ursäkt när utvecklarna till och med... 30/08 Det är fan den sämsta ursäkten man kan använda, du använder inte en dosa, nej varför i helvete ska jag göra det på PC?! Om jag vill spela spel med dosa så har jag PS3 eller Xbox! Om du gör ditt spel till PC då SKA du anpassa dig till de kontrollerna som... 30/08 kontrolerna är inte dåliga, men third person på pc funkar helt enkelt inte (rättare sagt tangentbord, mus inte pc) 30/08 Spelet är fortfarnde otroligt bra, att du blir åksjuk av 30 fps och jag antar att du inte använder en spel-dosa gör inte spelet sämre. 30/08
Skicka en rättelse