Underskatta inte kart-genren. Även om den – med rätta – är känd för sin enkelhet, partajstämning och barnsliga image är det svårare än du tror att bygga kart-racing som sticker ut. #Mario Kart 7 och de sex föregångarna lyckas där kända namn som #Littlebigplanet Karting halkar ner i diket och bryter alla tygben i kroppen.
Formel 1 har aldrig varit sötare.
Att hitta rätt balans mellan "bonnröta" och hundradelsfajter är tufft, men mot alla odds lyckas #F1 Race Stars träffa rätt i kurvan – utan att ens dra nytta av den djupt förankrade driftingen. Kart-titeln som borde ha varit ett billigt sätt att sko sig på #F1 2012 och hela Formel 1-cirkusen hyser en genuin racing-själ och får mig att spotta, svära och skratta framför teven. Precis som det ska vara.
Jag far genom tyska skogar, tyska slott och rakt ut på en tysk autobahn. Den slingriga vägen tar mig längs lodräta backar rakt upp bland Singapores skyline och molnbanker, och jag vrider (på riktigt!) hela huvudet när upp blir ner och fram blir bak. De färgsprakande banorna överraskar både till yta och till innehåll. En belgisk träloop slutar tvärt i en vild fors som fullkomligt kastar oss mot upploppsrakan. Och de Thunderbirds-liknande karikatyrerna av Michael Schumacher och Mark Webber krigar ända in på mållinjen med min 360-avatar. Och jag ler med hela huvudet.
Kart-racing plus fyrdelad skärm är lika med kärlek.
F1-licensen stannar inte vid förarna och de typiska länderna. Istället för att ta kurvorna genom drifting gäller det att bromsa in i svängen för att sedan accelerera ut ur den. Det är svårt, ovant men också oerhört givande när jag efter en del nötande lär mig att ta de mest frustrerande kurvorna. Fast å andra sidan hindrar detta ändå inte Räikkönen från att skjuta mig sönder och samman med en målsökande projektil.
Vapen och kart-racing hänger ihop som smör och bröd, och F1 Race Stars är inget undantag. Skillnaden här är att skadan inte gör ont enbart för stunden. Din bil faller samman mer och mer för varje gång du träffas av fiendeeld. Enda sättet att få ordning på skrothögen är att köra in i särskilda depåfållor som kostar tid men i gengäld får din kaross att åter glänsa, redo för hämnd och vansinneskörning.
Våga vägra vapen
Just vansinnet i kart-genren kan stundom stå mig upp i halsen. Tur premieras framför skicklighet och att köra smart är inte alltid detsamma som att köra bra. Det gör den här lekfulla Formel 1-historien många gånger till ett brutalt party snarare än en jakt på de perfekta kurvorna. Det är synd. F1 Race Stars siktar med sin semi-realistiska kurvteknik och depåsektioner mot den verkliga sporten. Hade de haft modet att välja bort vapnen och nöjt sig med boost-tilltyg hade det här kunnat bli ett lika rättvist som roligt kart-spel. Fast å andra sidan finns det en skön poäng i känslan av att skjuta ner Alonso i avgrunden.
Duellerna lever ofta hela vägen in till mållinjen.
Realism-antydningar och kaos lyckas trots allt leva sida vid sida. Retsamt ofta kan det skilja mindre än sekunden från en åttondeplats till guldpokalen och de klichéartade återgivningarna av Monacos flärd och Englands landsbygd är i sanning stämningshöjare av rang. Den typiska racingen blandas ut med elimineringsduster där förare i tur och ordning plockas bort innan vinnaren återstår. Ett annat läge går ut på att spela ett högt spel: mindre bensin gör ditt fordon lättare (och snabbare) men får du soppatorsk är det slut på det roliga.
Men trots den slående charmen och fler hyggliga spellägen är jag inte helt tillfreds – åtminstone inte i längden. Karriärsläget är snarare utdraget än långlivat och det dröjer inte länge innan du sett samtliga banor. Multiplayer, både via nätet och fyrdelad skärm, får racing-festen att leva länge. Att lira karriärsläget med en fartglad kamrat är fantastiskt kul. Men jag kan inte skaka av mig känslan av att det här mått bättre som en billigare, digital titel. Charmen dör aldrig men motivationen till att upprepa ungefär samma racing-bravader gör det till sist.
Fotnot: Recensionen avser 360-versionen. Det släpps även till Playstation 3 och pc.
