"Det är det färggladaste Gears of War hittills." Så lät det när jag hälsade på hos #People Can Fly för någon månad sedan för att ta en titt på #Judgment innan release. Och det är förmodligen sant att inget Gears of War-spel har haft en lika varierad färgskala som just det här. Där tidigare spel sträckte sig från mörkgrått till murrigt brunt, blandar Judgment in några diskreta stråk av grönt och gult här och var. Det du!

Tanken med singelplayer-kampanjen, som utspelar sig som en serie korta berättelser från de fyra huvudpersonernas perspektiv, är att vi ska få uppleva hur det var när Locust bröt sig igenom och intog den idylliska lilla kuststaden Halvo Bay. I de tidigare delarna, som detta alltså är en prequel till, är allt förstört och det långa kriget har malt hela planetens yta till en jämn, brungrå sörja. Här kan man fortfarande ana att människor levde i dessa storslagna omgivningar för inte alltför länge sedan. Ja, ibland ser vi rent av resterna av dem, där Locust gått fram och dödat och skövlat.

Herr Fenix lyser med sin frånvaro. En kvartett nya ansikten ska fylla hans stora skor.

Du spelar som Damon Baird, här löjtnant och ledare för Kilo Squad. Åtminstone den första timmen. Därefter får du uppleva de olika nivåerna genom de andra tre gruppmedlemmarnas ögon: Garron Paduk (stereotyp, råbarkad ryss och före detta fiende till COG), Sofia Hendrik (Onyx Guard-rekryt som snabbt tvingas lära sig jobbet på plats) och givetvis allas favorit-trashballspelare Augustus "Cole Train" Cole.

De fyra kämpar sig igenom en stad som allt mer ödeläggs av Locust och deras monstruösa biologiska vapen, i en kamp mot klockan för att hitta ett supervapen som kanske kan rädda staden från total förstörelse. Allt inramat av en krigsrättegång där de i tur och ordning berättar var sin del av historien. Det är ett snyggt grepp, och jag gillar särskilt hur du kan hitta en COG-symbol på väggen i början av varje uppdrag. Aktiverar du den får du spela "declassified"-versionen av uppdraget, en lite svårare och annorlunda variant där du t ex kan möta knepigare fiender än annars eller vara tvungen att enbart använda pistoler. Det är en rolig detalj och en anledning att spela igenom kampanjen två gånger – men varför skulle man vilja det?

Grått, grått, grått

De fyra vapendragarna är noggrannt utvalda för att representera olika samhällsskikt, kön och raser, men blir ändå ansiktslösa klichéer. Att den oerhört förutsägbara budgetdialogen presenteras med minsta möjliga entusiasm och att i stort sett alla miljöer ser likadana ut hjälper inte heller till. Känslan är att jag rusar fram genom en krokig korridor där jag måste städa bort alla monster, som något slags glorifierad lokalvårdare. Då och då avbryts monotonin av ett uppdrag där jag måste försvara något slags MacGuffin (google it!) med hjälp av barriärer och automatiska kulsprutor, men på det hela taget är hela spelet en enda lång räcka av gråa miljöer, fyllda av gråa fiender som är nästan omöjliga att skilja från mina kollegor. Jag finner ofta att jag fortsätter skjuta på dem långt efter att alla fiender är döda, eftersom jag helt enkelt inte ser vem som är vem, eller trängs in i ett hörn där det enda jag ser är en suddigt texturerad kroppsdel på ett monster som står inuti min karaktär.

En talande miljöbild.

Mitt största problem med det här spelet är att det känns så utslätat. Det är inte bara karaktärerna och miljöerna som är snarlika, tempot är ungefär detsamma och spelet lunkar i sakta mak från punkt A till punkt B utan att jag orkar bry mig. Jag går igenom samma korridor och skjuter sopborsten framför mig tills alla Locust är bortstädade och inget känns någonsin särskilt spännande eller får mig att haja till. Vi har sett det här förut och framför allt har #Epic gjort det bättre förut. Och mer varierat.

Det ges ingen anledning att bry sig om dessa platta pappdockor och deras jämngråa stad. Kampanjen är bara något jag måste kämpa mig igenom för att låsa upp nya roliga prylar att använda i multiplayer. Vilket för all del är riktigt kul, även om skillnaden mot föregående spel är minimal.

Om du har spelat något Gears of War-spel förut känner du omedelbart igen dig. Om du har spelat någon annan shooter med multiplayerläge de senaste tio åren känner du också igen dig, men måste vänja dig vid att styrningen känns mer som att köra buss än att springa omkring med en supersoldat.

Nya Gears of War är knappast mer än en axelryckning.

Spellägen och vapen är de vanliga. Du har sett dem förut. Du hittar en server, slåss som en grupp feta supersoldater mot en annan grupp feta supersoldater tills ett lag vinner. Här finns inget nytt, men det är högst kompetent utfört – men oinspirerat. Roligast är det förstås i co-op, där det nya survival-läget står ut som ett riktigt bra horde mode, där du och några kompisar måste stänga Locust-hål utan att tvingas retirera för långt. Och att hela kampanjen kan spelas i co-op måste applåderas, hur grå den än må vara.

Gears Of War: Judgment är ett stabilt spel. Men det tillför absolut ingenting till genren och dess karaktärer och story är sövande dåliga; en enda lång, klichéfylld, gråbrun korridor. Det är multiplayerlägena som är den stora behållningen, och de kan inte anklagas för att vara nyskapande de heller. Jag har förvisso rätt kul när jag sätter motorsågen i andra spelare online, men i ärlighetens namn förstår jag inte riktigt varför det var nödvändigt med ytterligare ett Gears of War.