Det är ändå en storartad resa. Visst krävs det att man har överseende med vissa brister, men de faller mer i kategorin “saker som kunde gjorts bättre” än “saker som fick spelet att falla”. Trots att konceptet mest tillåter stormande ödemark och mörka tunnlar, varierar det sig på ett fenomenalt sätt. Spelets såkallade pacing är mycket välavvägd och håller en ständigt på tårna. Klaustrofobiska gångar mynnar ut i öppna landskap, förströdd monsterjakt övergår i fullskaligt krig. Däremellan spöklika syner, hägringar. Även om nu Half-Life-inspirationen drabbat berättandet, har den också bidragit till att det spelmässiga balanseras effektivt mellan det linjära och det fria.
Pangpang
Det här är i första hand en linjär förstapersonsskjutare, inget snack om den saken. Ändå skapar det illusionen av frihet utan att tappa drivet framåt, och erbjuder tillfällen att dröja kvar och göra små stickspår. Vad man framförallt stundtals lyckas med, som är imponerande, är att ge spelaren en känsla av riktning utan vare sig pekpinnar eller stora, blinkande pilar.
Tyvärr händer det också vid upprepade tillfällen att man hamnar i onödiga “följa-John”-situationer, där någon sladdertacka ska leda Artyom framåt trots att han egentligen borde veta bäst själv. “Titta här, gör så, håll mig i handen”. Utvecklarna är vissa gånger så måna om att spelaren ska göra rätt att de tappar bort både trovärdigheten i karaktärernas motiv och Artyoms framträdande roll i skeendet. Det är synd, för när Metro: Last Light är som bäst klarar man sig utmärkt utan Call of Duty-butlerfigurer som öppnar dörrarna åt en.
Jag och min gasmask
Gasmasken är som tidigare en ovärderlig tillgång, och det krävs en hel del manuell hantering av den. Den används också för att ytterligare förstärka utsattheten, som när den täcks av vätskor och man måste torka av den, eller när den spricker så pass att man knappt ser vägen framför sig och måste hitta en ersättare. Eller som när man ensam befinner sig långt ut i en tunnel, omgiven av uthungrade, kringstrykande mutanter, och inser att filtret börjar ta slut. Det desperat flackande ficklampeskenet, de tunga andetagen - som kan vara de sista. Det är intensivt på riktigt.
Precis som i föregångaren så kan man själv styra över konfrontationerna och hur man tacklar dem. Fienderna i varje given situation är oftast lyckligt omedvetna om en till en början, och man har således möjlighet att smyga runt, slå ut ljuskällor och knocka fiender utan att döda dem. Är man som jag går man in i varje rum med ambitionen att vara försiktig pacifist och lämnar det med blodiga schweizerost-kroppar staplade på hög.
Vackert och dramatiskt på samma gång
Man kan säga mycket gott om utvecklarna på 4A Games, men något som också blivit ett ofrivilligt signum är buggarna. Stalker-spelen var desto värre, givetvis, eftersom de var mindre linjära, men även Metro 2033 kunde balla ur ganska ordentligt. Last Light må vara det snyggaste och tajtaste de gjort hittills, men jag skulle bli förvånad om någon tar sig igenom spelet utan att bevittna en enda bugg. Det händer en hel del konstigt här, men man kanske kan ursäkta det med att Artyom utsätts för rejäla, mentala påfrestningar. Tihi.
Som helhet är Metro: Last Light ett stämningsfullt, intensivt äventyr, väl värt att uppleva. De grovmejslade karaktärerna vinner inga priser, men kan man köpa och svälja deras endimensionella framtoning och krystade skådespel kommer man att gripas av skildringen. Moskvas tunnelbanesystem må vara en tröstlös tillvaro, men den skildras med fingertoppskänsla och förvånansvärt stor variation.
