"Det är nya tider nu" konstaterar familjens överhuvud Michael Corleone på bruten engelska och lägger sin polygonbeklädda arm på min axel. "Det är nya tider, och nya tider kräver nya metoder". Michael vänder sitt lågupplösta huvud mot mig. Hans grova ansikte, som matchar min slips, ser bistert ut. "Och nya metoder, Dominic, kräver nya traditioner. Därför skall vi expandera verksamheten från New York till Kuba. Här är ditt nya liv."
Som Jönssonligan
- Rekrytera din egen Dynamit-Harry
I likhet med #föregångaren avhandlar #The Godfather II det skjutglada livet som amerikansk-italiensk maffiamedlem i tredjepersonsperspektiv. I rollen som den anonyme protagonisten Dominic skall såväl konkurrerande maffiafamiljer som ordningsmakten tvålas till med alla till buds stående medel - vilket föga förvånande inbegriper såväl skjutvapen och sprängmedel som pianosträngar och basebollträn. Då begrepp som tolerans och tålamod uppenbarligen inte är en del av familjen Corleones värdegrund är således det övergripande målet att avsätta samtliga befattningshavare i fem andra familjer.
Resan dit innehåller, precis som i The Godfather, en lång rad besök hos lokala affärsinnehavare, på nöjesinrättningar och mindre industrier i syfte att med bryska medel "övertala" butikschefer och verkstadsförmän att betala beskyddaravgifter som undan för undan betalas ut till familjens egen klubbkassa. Har du lagt rabarber på en hel verksamhetsgren genom att överta samtliga företag i en och samma bransch belönas du och alla dina hejdukar med en särskild bonus - allt från extra ammunition i skjutjärnen till spelvärldens fulaste skottsäkra västar. Pengarna fungerar som erfarenhetspoäng och kan växlas in mot förbättrad hälsa, högre skjutprecision och vassare yrkesfärdigheter.
Bland nyheterna märks nämligen möjligheten (och ofta nödvändigheten) att rekrytera aspirerande maffiosos med särskilda specialförmågor, eller om man så vill, yrken. Bland de juridiskt tveksamma hantverken finns kassaskåpstjuvar, mordbrännare och bombspecialister. Tanken är att de AI-styrda underhuggarna skall slå följe med Dominic och med en knapptryckning aptera sprängladdningar (för att ta sig in bakvägen i hus), sabotera elskåp (så inga förstärkningar kan ringas in) och med ren muskelstyrka riva ner dörrar. Att kommendera en grupp polisongprydda flåbusar med rollspelsliknande förtecken kittlar inledningsvis såväl fantasi som kreativitet.
(ovan från vänster) - Explosioner, julgransröda slipsar och råkurr på New Yorks gator
(nedan) - Fyra allvarliga herrar i färd att förbättra den lokala restaurangens inredning
Maktfullkomligheten dämpas dock ganska snart. The Godfather II blir nämligen snabbt enahanda. Efter ett par timmar som Michael Corleones högra hand är det mesta redan bekant. Det skall skjutas, det skall klippas i elskåp, det skall svaras i telefoner och det skall klippas i ytterligare elskåp. Eftersom momenten hela tiden upprepar sig känns den bakomliggande historien, som undan för undan nystas upp genom mellansekvenser, dåligt integrerad med spelmekaniken - ungefär som förläggaren #Electronic Arts i efterhand beställt ett manuskript till ett spel som sedan länge var färdigt.
Intressant nog har utvecklaren #EA Redwood Shores fått utrymme att utmana genrens konventioner genom att varva skjutandet med ett enklare strategiinslag. Genom ett par knapptryckningar via spelets kartläge kan du skicka ut dina beväpnade springpojkar till olika platser i spelvärlden för att utföra smutsgöra som vanligtvis är förbehållet spelaren själv, oavsett om det handlar om att överta affärer eller försvara familjens egna tillgångar mot fientliga övertagningsförsök. Nytänkandet förtjänar onekligen en applåd, även om det i praktisk mening känns ansträngt att magiskt kunna förflytta sina närmaste män från Miami till New York och tillbaka inom ett par minuter.
Lågbudgetproduktion
- Medioker spelupplevelse byggt med gammalt recept
På motsvarande vis är även spelvärldens utformning och grafik en prövande upplevelse. De tre stadsmiljöerna Dominic rör sig i - vagt inspirerade av New York, Miami och Kuba - är små, trånga, glest befolkade och allt annat än utseendemässigt trogna sina förlagor. Avsaknaden av en vettig fysikmotor förvandlar pappkartonger till betongsuggor och palmer till gjutjärnsrör. Att Dominic och hans vänner dessutom rör sig som stelopererade arméofficerare gör inte upplevelsen mer levande (men desto mer komisk - att se de falla tre meter och fortsätta gå som inget hade hänt är minst sagt anmärkningsvärt). Kort sagt - The Godfather II bär lågbudgetproduktionens alla tecken.
En del av förklaringen döljer sig under huven. Electronic Arts har dammat av den tre år gamla spelmotorn Godfather Engine som ursprungligen skrevs med Playstation 2 och Wii i åtanke. Att motorn sedemera förbättrats för att passa skräckpangaren #Dead Space har uppenbarligen inte kommit The Godfather II till del - i skuggan av sandlådegenrens konkurrerande titlar är spelet, trots ett hyfsat system för rekrytering av maffiamedlemmar och ett nydanande strategiläge, tekniskt och spelmässigt ålderstiget. Om #Mafia II är spelet du egentligen väntar på är #Saints Row 2 ett betydligt säkrare gangstersubstitut än vad The Godfather II erbjuder. Alla goda ting är uppenbarligen inte två.
