Bionic Commando

Jag tycker att det är både roligt och intressant att vi har två svenska utvecklare som vågar ta ut svängarna (eller svingarna om vi ska vara roliga) i sina spel. Bionic Commando bygger i och för sig på ett 21 år gammalt koncept men precis som #Mirror's Edge handlar allt om momentum, tajming och talang. Det är inte bara att hoppa, strejfa och pricka motståndare med största tillgängliga bössa. Istället är banorna både egna utmaningar och bundsförvanter, för när du börjar utnyttja miljöerna till din fördel glänser båda spelen som bäst.

Att skicka ut en spindeltråd, nej jag menar armen, är inte svårare än att hålla in vänster trigger. Gör du det stående på marken så händer dock föga, du måste såklart vara i luften för att få igång pendelröreslen. Släpper du knappen släpper du också greppet och det är just som är det knepiga, vem har inte som liten palt hoppat vid fel tidpunkt från gungan och istället för en snygg tvåfotslandning mött marken med ansiktet och tuggat grus i en halv dag. Till din hjälp har du en visuell indikator runt hårkorset men det är inte det lättaste att se den i det ständiga actionkaoset. Som tur är får du ett par bra och pedagogiska upplärningsbanor som går igenom grunderna innan någon börjar skjuta på dig.

Den sönderbombade staden är som sagt mer än bara en del av storyn och du behöver inte vara rädd för en överdos av fyra nyanser av grå betong. Dunkla gruvtunnlar, prunkande parker och mäktiga byggnader ger variation till mijöerna och banorna känns lagom portionerande däremellan. Det enda jag kan klaga på grafikmässigt är att effekten av rörelseoskärpa ibland dröjer sig kvar fast du står still vilket gör att texturerna hackar till i övergången. Annars är designen av allra högsta klass.

Svååårt!

Men roligt

Vi hade som bekant nöjet att bjuda in ett gäng läsare för en dag med spelets flerspelarläge och trots att jag upprepade gånger fick se mitt namn i de nedre poängregionerna hade jag roligt. När du väl kan hantera armen och både kan jaga och fly från motspelare kändes upplevelsen fräsch och det enda frågetecknet är varför Grin inte inkluderade ett racingläge. Att jaga varandra på CTF-banorna som ett gäng druckna schimpanser var dagens höjdpunkt och jag tror att det skulle kunna bli en skruvad, ny generations #Mario Kart om det fick lite kärlek i kodform.

Smaka fotsula, din mygg-terminator!

Grin har dock inte snålat med omtanke och omsorg under utvecklingen, sammantaget känns Bionic Commando väldigt putsat och genomarbetat. Jag gillar att de vågar göra spelet svårt i en tid då många spel försöker vara så lättillgängliga som möjligt och inte erbjuder någon utmaning alls. När jag slänger mig utför ett hustak för att undvika en raketattack, svingar mig upp i luften igen via en flaggstolpe och sätter armen i det förbannade flygfät som försöker spränga mig och får in en avslutade tryckspark sprider sig en varm, belönande känsla i kroppen. Då köper jag frustrationen över att behöva spela om en längre bit på grund av de glesa sparpunkerna, vilket också är det enda jag har irriterat mig på under timmarna med spelet.