Galen, galnare, galnast. Så kan man beskriva evolutionen för spelserien Saints Row som började som en hyfsat jordnära gangstersaga, sköts rakt ut i världsrymden och slutligen landade rakt i helvetet. I den fristående #Saints Row IV-expansionen Gat out of Hell behöver djävulen hitta en passande make till sin dotter och kidnappar den amerikanska presidenten för ändamålet. Johnny Gat och Kenzie tänker inte lida i det tysta och ger sig ut på en hetlevrad resa bland demoner, förtappade själar och diabolisk kapitalism för att frita sin vän.
Någon har handlat alldeles för mycket druvsockersmakande koffeinvätska.
Många tycker att Saints Row IV var en alldeles för utflippad knorr på spelseriens konventioner, men jag skrattade och fnissade mig igenom större delen av kampanjen. Med stor lekfullhet, överdriven humor och en omväxlande galenskap kändes det som att vad som helst kunde vänta bakom nästa hörn. Piggt och underhållande, så länge jag höll mig till huvuduppgiften och anhängarnas lojalitetsuppdrag. Som öppen sandlåda lyckades dessvärre inte det virtuella Steelport göra några bestående avtryck, och sidoaktiviteterna kändes som axelryckningar och utfyllnad. Tyvärr är det dessa som utgör i princip hela Gat out of Hell.
Mer av det klena
För att rädda presidenten måste vi kittla djävulens nyfikenhet, något vi förslagsvis uppnår genom att skapa så mycket kaos som möjligt. Vi bekantar oss med ett gäng profiler som föga överraskande befolkar helvetet, bland annat Ivan den förskräcklige, Kapten Svartskägg och William Shakespeare. Dessa skickar iväg oss på uppdrag som i stor utsträckning är varianter av sidoaktiviteterna i Saints Rov IV. Spräng saker i luften, ta över byggnader och kasta en förtappad själ rakt in i mötande trafik. Efter ungefär fyra timmar har vi gjort tillräckligt med skada för att låsa upp den sista bossfighten. Och där tar sagan slut.
"Please allow me to introduce myself, I'm a man of wealth and taste.
Det blev några sköna garv även denna gång, men de var få till antalet och lockades främst fram i filmsekvenserna. Trots möjligheten att flyga och en ny vapenarsenal som inspireras av de sju dödssynderna lyckas inte detta maraton av sidoaktiviteter att underhålla på samma sätt som originalspelet. Det saknas överlag träffsäker dialog och löjlig charm under spelmomenten, och framförallt hade jag velat ha en matigare kampanj. Bortslarvad potential för en avstickare som byter ut kreativitet mot slentrian och därför gott kan stanna kvar där den utspelar sig.
Fotnot: Testat på Playstation 4.
