Jag hörde till dem som var skeptiska på förhand. #Gears of War såg ut som vilken shooter som helst, och karaktärsdesignen var parodiskt macho. Dessutom är ju Mad World en rätt töntig låt, särskilt i den tappning som hördes i den numera legendförklarade trailern.
Men jag fick äta min hatt. Det var inte första gången, och det lär inte bli den sista. Så fort jag fick testa spelet var det svårt att inte golvas av dess tyngd, de smarta spelmekaniska lösningarna och framför allt av hur brutalt roligt det var. Ännu bättre var det i split-screen co-op, när jag spelade igenom det med min äldste lillebror. Varför inte fler spel har split-screen övergår mitt förstånd, men det är något att raljera om en annan dag.
Att spela om Gears of War idag är både att känna sig gammal, och som att tiden stått still.
Storslagen smuts
För mig känns det som om Gears of War släpptes ganska nyss. Ni yngre läsare kanske inte tror det än, men ju äldre du blir desto mer accelererar tiden. Till slut gör den allt för att springa ifrån den. Ena stunden sitter man i godan ro och spelar Gears of War med sin lillebror och vips så har det gått nio år och en remaster på spelet släpps.
Det är förvirrande.
Dagen då Usain Bolts samtliga världsrekord pulveriserades.
Kanske är det mest det faktum att spelet fortfarande inte känns gammalt som gör att det känns så. För när jag kör igång kampanjen igen så är jag direkt med på noterna. Det är fortfarande snyggt, välregisserat och tajt. #Epic har vett att bygga upp en spänning men slösar samtidigt inte med vår tid. Det märks att det inte är Hideo Kojima eller David Cage som gjort Gears of War.
Vi får veta det mesta om Marcus Phoenix när han bryts ut ur fängelset för att sammanstråla med sitt gamla kompani. Den detaljen räcker för att förstå hans bakgrund och ungefär vem han är. Vi förstår också att situationen är katastrof om man måste släppa ut dömda fångar för att hjälpa till i kampen mot de brutala locusts. Faktum är att enbart det ödesmättade, Alien-doftande musiktemat säger det mesta du behöver veta om situationen.
Ingen tog på sig skulden för flatulenslukten.
Och mycket riktigt – alla miljöer du vandrar genom är ruiner. Blott minnen av en civilsation som redan är borta. Det är ett smutsigt, trasigt krig för ren desperat överlevnad. Gears of War har ett storslaget, pampigt och tungt anslag, men det är samtidigt rejält skitigt. Här finns inte mycket till hopp, och färgpalletten håller sig mestadels helt och hållet i gråskalorna.
Och det utan att spelet blir trist att titta på.
