Historien upprepar sig och gör medioker comeback.

Jag vägrade lyssna på det örat. Shadow of the Beast, som såg så grymt ut, kunde inte vara ett risigt spel. Kanske borde jag ha lärt mig efter #Dragon’s Lair, som jag, enbart baserat på bilder i Datormagazin, byggde upp som världens coolaste spel i mitt huvud. Tills jag testade det själv. Då föll korthuset.

Men Shadow of the Beast var ju något helt annat. Ett supersnyggt plattformsspel med surrealistisk estetik. Hur skulle något så läckert kunna vara annat än bra? Så tänkte jag. Sen spelade jag det. Till en början intalade jag mig själv att jag gillade att dö vart tredje steg, och att det inte alls var illa designat på alla möjliga sätt och vis. Introt var ju vansinnigt atmosfäriskt och musiken var så där magiskt vemodigt som bara Amiga-musik kunde vara.

Särskilt inledningen spelar mycket på nostalgiska strängar

När tvåan väl släpptes, och var ungefär lika trist att spela, fick jag dock nog. En gång var en sak, men att fortsätta ljuga för mig själv genom en ännu en uppföljare? Nej tack. Lagom till det tredje spelet hade publiken tröttnat på serien och ingen brydde sig. Ironiskt nog var det ett mycket bättre spel.

Att idag väcka liv i en serie som på sin tid mest gjorde avtryck som en läcker teknikdemo är aningen märkligt. Vi som faktiskt minns spelet har förvisso ofta nostalgiska band till det, men inte på grund av att det var roligt att spela. Det räcker dock för att väcka min nyfikenhet.

Nya Shadow of the Beast delar dock mest ytliga likheter med sina föregångare. Världen är grotesk och surrealistisk på ett liknande vis, och nyversionen av den klassiska musiken ger onekligen nostalgisk gåshud. Men i övrigt är det här är mer av ett beat ’em up med fokus på strider där timing är a och o.

Fin passning till klassisk Psygnosis-estetik

Kontrollen tar ett litet tag att vänja sig vid, men snart blockerar, kontrar, river och sliter man sig igenom fienderna. Det är riktigt oförlåtande och utmanande på högre svårighetsgrader och fienden drar sig inte för att hugga en i ryggen.

Däremot är bataljerna enformiga i längden. Olika fiendetyper kräver olika strategier, men det räcker inte riktigt för att hålla intresset uppe. Dessutom stannar spelet upp varje gång det blir en större strid och tvingar en att döda ett visst antal fiender innan man får gå vidare. Istället för att uppleva ett äventyr tycks utvecklarna vilja att vi ska öva oss att spela så fläckfritt som möjligt för att få höga poäng.

Striderna är relativt avancerade, men blir ändå snabbt repetitiva

Detta skär sig dock mot det tradiga berättandet där spelet hela tiden envisas med små, poänglösa mellansekvenser i parti och minut som bara sänker tempot ännu mer. Spelets ”dialog” består av monster som väser och vrålar efter varandra. Suget att spela om samma banor igen är inte direkt stort när de var så sega redan första gången.

Det finns även pussel och plattformshoppande, men det gör tyvärr ingen gladare. Kontrollen är stel och gör klättrandet och hoppandet till tröga transportsträckor, medan de tacksamt få pusslen mest känns som en nödlösning för att dryga ut speltiden.

Tyvärr är detta den största likheten mellan nya Shadow of the Beast och originalet. Båda är förbaskat mediokra.

Formligen älskade det här spelet. Stridssystemet är sylvasst och tar en bra stund att lära sig att bemästra för att komma upp i de här hiskeliga poängen. Så tycker definitivt inte de har misslyckats med detta. Det tråkigaste var helt klart att det tyvär... 09/09 Det faktum att originalmusiken finns med borde på egen hand dra upp betyget ett steg. ;) 27/05 Jo, jag har märkt av det där också. Det gör ju inte spelet mindre repetitivt, direkt. Men det är ändå en hyfsad nyversion som helhet, tycker jag. Önskar bara de gjort mer med det och utökat originalet, för konceptet har ju så mycket potential. Älskade... 27/05 Dock verkar inte den nya versionen vara dummare på ett, för mig, spelförstörande sätt. "2. The original game attempted to mix up the dogfights a little, with enemy planes sometimes appearing on your tail or off to the side of your formation. As I recall... 27/05 Cinemaware har ju faktiskt återuppstått tack vare kickstarter och gjort en nyversion av Wings. Finns på Steam. Den är väldigt trogen originalet. 25/05 Ja verkligen de två också. Wings har jag på mobilen för jag kunde aldrig spela klart det på Amigan. Jag kom till uppdrag 100 någonstans och där krashade spelet :O 25/05 Älskade Amigan, och både Moonstone och Elvira-spelen var riktigt atmosfäriska på flera vis. Gillade också flera av Cinemaware-spelen (som finns i en fin samling på Steam numera), främst It Came from the Desert och Wings - just för atmosfären. Spelmässig... 24/05 Walker var mäktigt. Lirade demot en jäkla massa gånger. Fick sitta med joystick i knät och styra med ena handen och musen med den andra. Var himla mäktigt spel faktiskt. Grafiken och gubbarna som verkligen kändes små och som man bara pumpade med bly. :D 23/05 Där håller jag definitivt INTE med dig. 23/05 http://s33.postimg.org/4v5g5wgy7/13262383_10153844798478073_744292148_o.jpg :D Kanske bara jag, men jag gillade Barbarian 2, Obliterator, Ecstatica 1 & 2, Discworld 1 & 2, Drakan: Order of the Flame, Benefactor, Armour-Geddon och Walker :) 23/05
Skicka en rättelse