Lady Arkham-twisten som stängde ner tredje avsnittet var rasande effektiv. Äntligen fick vi betalt för allt byggande Telltale åtagit sig med såväl Gotham City som dess mer eller mindre korrupta profiler. Att Guardian of Gotham inleds i Arkham Asylum med Bruce Wayne bakom galler kommer således inte som en överraskning. Kemikalierna forsar genom Waynes blodådror och sveken från både levande och döda har fått ner honom på knä. Att han är fast just här är en slags poetisk rättvisa.
Det är en lysande inledning och Batman har aldrig känts mänskligare än här och nu.
Sviken, trasig och fast i Arkham Asylum. Inledningen är svart.
Telltale har dock haft problem med att hålla hela avsnitt de senaste åren. Inte sällan slås jag av tankar som "Ett bra avsnitt, men…" eller "Enastående, om det inte vore för…". Guardian of Gotham är tyvärr inget undantag. När en man som kallas för John Doe, med vitt skinn och grön kalufs, kliver in i cellen startar ännu en ojämn färd.
Jag trodde att jokern i leken skulle vara esset i rockärmen. Istället kommer jag på mig själv med att ifrågasätta Jokerns inblandning över huvud taget. Telltale har lyft fram den ikoniska skurken som ett bärande element. Det visar sig dock att varken Jokern eller ens Arkham Asylum spelar särskilt stora roller. Cyniskt funderar jag på om de två populära elementen har skohornats in för att pimpa trailern, lyfta haussen och kränga fler spel.
Telltale gör en spännande ansats med Jokern, men leder den någonstans?
Jokern är inte dåligt gestaltad och kanske kommer hans inblandning ge avkastning i framtiden. Här och nu är han emellertid en vag figur, som raskt glöms bort när Bruce tar sig ur Arkham Asylum och gör sig redo att ta upp kampen mot Harvey Dents nya skräckvälde. Gotham City har i hans händer blivit en vansinnig polisstat.
Telltale fångar Bruce med perfekt fingertoppskänsla och besluten jag fattar är tuffa. Det märks inte minst under eftertexterna då det visar sig att ungefär hälften av oss spelare valt si och den andra så. Visserligen är det inte alltid så värst omvälvande beslut men de är viktiga på ett annat sätt, för de låter mig skapa min bild av Bruce och Batman.
Brinn då!
Mötena med de andra känns dock som samma gamla käbbel. Batman dialogduellerar mot Dent, diskuterar Gothams förfall med en bister Gordon, grottar ner sig i teknik med Lucius Fox och sms:ar Catwoman. Så fort vi befinner oss inuti Waynes tankar är jag fast men världen utanför bidar sin tid. Den är inte dålig, det är alltjämt välskrivet men drivet saknas. Jag hoppas elden är tillbaka i finalen.
