Jag har just kastat en granat för att spränga upp en ranglig trädörr. Lite väl mycket våld för en trädörr, kan tyckas, men eftersom jag av oklar anledning vägrar plocka upp verktyg såsom släggor och hammare så är det så här det får bli. Så fort dånet efter explosionen lagt sig så hörs ett nytt, betydligt mer skräckinjagande dån. Jag har väckt det som rör sig i väggarna. Det är dags att springa för sitt liv – igen.
Jag springer nerför en korridor, men stannar upp för att kika runt hörnet och se om varelsen jagar mig. Det gör det. Jag rusar med hjärtat i halsgropen och stannar bara för att lite klumpigt försöka stänga igen en gallerdörr. Det går så där. Jag kastar mig över några lådor och en tunna jag ställde i vägen tidigare, just med tanke på risken att detta scenario skulle utspela sig. Jag hör hur varelsen smäller in genom gallerdörren, snor runt för att skjuta. Jag missar grovt, men min fälla funkar. Varelsen råkar banka på kruttunnan som står mitt i vägen, och explosionen får den att krypa tillbaka in i väggarna. Jag kan pusta ut, för den här gången.
Amnesia: The Bunker utspelar sig under första världskriget och fortsätter på samma linje som tidigare spel i serien. Det är alltså tryckande atmosfär, fysiksystem, klumpiga kontroller för att öppna dörrar och lådor, begränsat med resurser och någon sorts väsen, monster eller ond kraft som vill dig illa. Väldigt illa.
"Någon sorts väsen, monster eller ond kraft som vill dig illa. Väldigt illa."
Varelsen i första världskrigs-bunkern kan du inte gå i närheten av alls. Om den tränger in dig i en återvändsgränd är du i regel rökt, om du inte har något sätt att skrämma bort den. Det går inte att försöka springa förbi vidundret. Så snart du ens kommer i närheten blir du automatiskt dräpt. Det är inte ett alternativt. Istället bör du så långt det är möjligt vara tyst, så att du inte lockar till dig varelsen i väggarna. Det påminner om Alien Isolation på det viset (ett spel som i sin tur nog inspirerats av tidigare Amnesia-spel). Ljud är din värsta fiende, men det är svårt att undvika det. Till och med din rätt kassa ficklampa för oväsen, eftersom du måste pumpa upp batteriet i den hela tiden.
Spelet börjar dock med en helt annan sorts fasa, då du försöker överleva västfrontens ökända skyttegravskrig. Det är ett blodigt, skitigt kaos som slutar med att du förlorar medvetandet och vaknar upp i den titulära bunkern. Det står dock snabbt klart att något står väldigt fel till och att du nu måste fly från det som är tänkt att vara en fristad från blodbadet utanför.
Bunkern är större än man först tror.
Det finns ingen frälsning bakom den här dörren, tro mig.
En sak som Amnesia: The Bunker gör rätt är hur det skapar en känsla av att kämpa mot total hopplöshet. För även om du är instängd med ett monster så väntar en minst lika monstruös värld utanför bunkerns väggar. Du hittar dina kamrater slitna i stycken här och där i de vindlande gångarna. De få som inte redan är döda är antingen bortom räddning, eller har drivits till vansinne och försöker döda dig. Det är en övertydlig metafor för krigets elände, men den fungerar. Här finns inget utrymme för heroiska hjältedåd med skjutvapen i högsta hugg. Du behöver synas och märkas så lite som möjligt, samt ha gott om tur.
"Det skapar en känsla av att kämpa mot total hopplöshet."
För att lyckas rymma måste du hitta delar till en detonator. Detta tar dig till bunkerns alla delar, där du måste hitta diverse verktyg för att ta dig förbi olika hinder. En ordentlig tång för att klippa upp kedjor och ett annat verktyg för att skruva upp ventilationsluckor, till exempel. Det finns visst utrymme för finess och kreativitet i hur du försöker överleva. Du kan rigga enkla fällor för monstret, och du kan ta dig in i vissa låsta rum med hjälp av granater eller kruttunnor, som kan sprängas med ett pistolskott (om du har några kvar). Men det är inte alltid helt logiskt. Du kan inte spränga upp de där ventilationsluckorna, bara trädörrar. Du kan inte heller skjuta sönder kedjor, om det inte finns hänglås på dem – de kan du skjuta sönder. Det är också frustrerande att man inte får plocka upp uppenbart användbara verktyg som ligger och dräller, men som spelet bestämt bara är bakgrundsgrejer man bara får lyfta och kasta runt med fysikmotorns hjälp. Man lär sig dock spelets regler ganska snabbt och anpassar sig därefter.
Ljus är din bästa vän, men bensin till generatorn växer inte på träd så det gäller att inte ha ljuset på i onödan och att släcka när du lämnar ett område. Stora råttor sitter och äter på lik här och var, och om du försöker gå förbi biter de dig rätt rejält. Om du börjar blöda, så börjar de dessutom följa efter dig. Det finns sätt att ta sig förbi dem (råttor gillar inte eld), men frågan är om du ska slösa resurser på det, eller försöka hitta en annan väg. Eller chansa på att de inte biter dig för hårt den här gången.
Om du ser den här synen spring!
Utanför bunkern väntar krigets vansinne.
De tidstypiska detaljerna är trevliga.
Amnesia: The Bunker är i mångt och mycket likt sina föregångare. Har du spelat dem kommer du att känna igen grunderna här. Spelet har en tryckande skräckatmosfär som övergår till panik när monstret kommer. Det är alltid – alltid – bättre att fly, eller möjligen gömma sig, än att illa fäkta. Spelet har också de typiska, medvetet klumpiga kontroller som ibland gör det lite onödigt besvärligt att öppna en dörr eller en låda. Jag får erkänna att jag börjat tröttna på just den grejen.
"En tryckande skräckatmosfär som övergår till panik"
Till syvende och sist är Amnesia: The Bunker ett gediget, men också ganska bekant skräckspel. Att det utspelar sig under första världskriget ger det en till dimension, men det gör det inte nödvändigtvis otäckare, snarare sorgligare. Skräcken slår inte fullt lika hårt som förr, helt enkelt. Med det sagt höjs pulsen absolut när monstret kommer ut ur väggarna, och atmosfären i den deprimerande bruna bunkern är så tät att jag nästan kan känna den unkna, instängda lukten. Det är mest att med tiden vänjer vi oss vid fasan. Vi får distans till den och den blir bekant. Till och med vår relation till första världskrigets fasor. Kanske är det mig det är fel på, att jag inte blir räddare av The Bunker. Allt spelet kan göra är att leda oss till skräckkällan. Vad vi gör med den är väl upp till oss.
Fotnot: Pc-versionen testad. Spelet släpps den 6 juni till pc, Xbox Series, Xbox One och PS4.
