“That’s it man - game over! Game over!”
Bill Paxtons berömda oneliner från Aliens har spelats ganska många gånger i mitt huvud under de senaste dagarna. Jag har nämligen blivit ruskigt välbekant med xenomorpher i samband med mina timmar i Aliens: Dark Descent. Titeln har utvecklats av Tindalos Interactive, kända för de utmärkta Warhammer 40k-spelen Battlefleet Gothic: Armada och dess uppföljare.
Även denna gång är det strategi som står på menyn, men inspirationen kommer i första hand från Firaxis Xcom-titlar. En handfull soldater ska ledas genom strider, gå upp i nivå och specialisera sig inom olika klasser mellan uppdragen, medan ny utrustning ska forskas fram i labbet och köpas i verkstaden. Xcom, helt enkelt.
"Xenomorpherna är snabba och oerhört aggressiva"
Fast ändå inte. Striderna i Aliens är nämligen i realtid snarare än turordningsbaserade, och min enhet av soldater är just det – en enhet. Det går inte att kontrollera individuella soldater, utan det är AI:n som sköter de besluten, inklusive pangandet. Istället beordrar jag vart de ska ta sig, säger åt dem att öppna dörrar och loota lådor. Och när helvetet bryter loss finns det en radda specialförmågor (fler ju längre in i spelet man kommer) att använda för att utjämna striderna. Och det behövs. Xenomorpherna är snabba och oerhört aggressiva, och de kommer i varianter som sträcker sig från facehuggers till drottningar.
Upptakten består av att någon av okänd anledning släppt lös xenomorpher på en rymdstation ovanför den koloniserade planeten Lethe, och dessutom skickas skepp iväg för att sprida otäckingarna vidare. I rollen som Maeko Hayes, en administratör på rymdstationen, får jag dra igång ett vapensystem som förhindrar detta. Nackdelen är att Maeko tillsammans med ett gäng marinkårssoldater från skeppet USS Otago själva skjuts ned och kraschlandar på Lethe. Snart visar det sig att planeten också är infesterad, och storyn kretsar därefter kring att ta reda på vad som ligger bakom utbrottet. Samtidigt försöker man reparera Otago, som används som bas för utflykterna till planetens diverse kolonier.
Trubbel.
Tankarna går till Xcom.
Centralt för hela spelet är temat att det är bråttom. Jäkligt bråttom. En utflykt per dag kan göras, och var femte dag i spelet blir planetens tillstånd värre vilket innebär fler och starkare fiender under uppdragen. Dessutom eskalerar hotet under själva uppdragen. Hamnar jag i strid med xenomorpher så börjar en mätare ticka och vid vissa intervaller triggas stora fiendevågor igång och den allmänna svårighetsgraden på uppdraget höjs. Just dessa horder är riktigt effektiva pulshöjare. Plötsligt dyker en varning upp om att skiten är på väg att träffa fläkten, och sedan har du cirka 20 sekunder på dig att försöka hitta en hyfsad defensiv position och hålla hårt i livremmen.
"Det är bråttom. Jäkligt bråttom."
Lyckligtvis behöver man faktiskt inte klara av en bana på ett försök. Det går nämligen alldeles utmärkt att retirera om soldaterna börjar dö (och det är permanent död som gäller i Aliens), eller för den delen blir för stressade, och istället återkomma nästa dag. Stress var det ja – likt i Darkest Dungeon drar soldater som blir för stressade på sig permanenta trauman. Medan skador läks i fältsjukhuset så är det psykolog som gäller trauman, och medan soldaterna vilar upp sig kan de inte användas i fält.
Det är spelmekanik som allt som oftast funkar riktigt bra. I början blev jag mest stressad och trodde att jag behövde göra speedruns genom banorna, men så småningom insåg jag att så länge som soldaterna håller sig undan så har man all tid i världen på sig. Stress ökar bara under strid, och detsamma gäller svårighetsgraden. Det är ofta direkt nervkittlande att smyga runt på banorna. Xenomorpher stryker runt i korridorerna och den klassiska rörelsedetektorn från filmerna med dess pipande – mer intensivt när oknytten är nära – är en central del för spänningen.
Han borde ha lyssnat på rådet att använda solkräm.
"Företaget."
Tyvärr har man ingen större nytta av att vara särskilt rädd om sina soldater. De olika klasserna tillför egentligen inte sådär jättemycket mer än några olika färdigheter och en färsking på nivå 1 är inte märkbart sämre på att panga än en luttrad veteran på nivå 10. Synd, då det förtar en del av nerven. Men å andra sidan välkommet om man skulle lida stora förluster och plötsligt bara har gröngölingar att tillgå.
Det finns även en del andra problem, så som diverse tråkiga fiender som inte är xenomorpher (no spoilers!), halvdassigt röstskådespel, osynkade animationer och en hel del buggar, men på det stora hela är Aliens: Dark Descent ett välkommet tillskott till skaran av Xcom-liknande spel. Dessutom har man gjort sitt bästa för att göra förlagan rättvisa. Gott så.
Fotnot: Aliens: Dark Descent är släppt till pc, PS5, Xbox Series, Xbox One och PS4. Pc-versionen testad med Ryzen 7 3700X, Geforce RTX 3070, 16 GB RAM.
