Vissa spel passar bättre i virtual reality än andra. Personligen tycker jag att just FPS med sitt pangande är en av de bättre matchningarna för den virtuella verkligheten med ett headset på skallen. Detta säger jag trots att jag är en av dem som har rätt stora problem med VR-åksjuka. Ändå går det inte att blunda för att shooters blir något helt annat i VR.
Metro Awakening på min Quest 2 kan jag med lätthet säga är en av de mer uppslukande VR-upplevelserna jag haft. Det är inte felfritt, men Metro-världen passar utmärkt i formatet.
Att krypa runt i den ryska tunnelbanan med endast en pistol laddad med ett magasin, pannlampan som enda ljuskälla, och höra hur monstren grymtar i mörkret, ja, det är en av de mest skrämmande upplevelser jag haft. I alla fall till en början.
Metro being Metro.
Ett mörkt spel – på alla sätt möjliga.
"En av de mest skrämmande upplevelser jag haft. I alla fall till en början"
Det finns några problem med Metro Awakening. Det ena är tempot. Jag har inget problem med att spel låter en pusta ut mellan actionmomenten, och det är ännu viktigare i ett skräckspel. Men i Awakening blir det lite väl långa pauser ibland, där jag mest går runt i tunnelbanan utan att något alls händer. Visserligen måste jag ladda upp lampan med vevladdaren ibland, men det dröjer lång tid mellan fienderna. Detta gör att skräcken tappas lite senare i spelet då jag också vant mig vid det mänskliga och monstruösa motståndet.
På tal om lampan: den är en del av problemet. Att tvingas fysiskt plocka laddaren från ryggsäcken och sen veva för att ladda upp lampan bygger upp inlevelsen. Problemet är att lampan har världens sämsta batteri och det känns som om jag får veva varannan minut för att behålla lyset – och det behövs för annars är det verkligen becksvart.
Berättelsen äger rum före det första spelet i serien och han som blir jag är en sjukvårdare som ger sig ut i tunnelbanesystemet för att hitta medicin till sin fru. Det är ingen banbrytande story och i jämförelse med originalspelen känns den ganska oengagerad. Men det ger mig i alla fall en rimlig ursäkt att bege mig från tryggheten i lägret. Protagonisten är heller ingen elitsoldat vilket reflekteras bra i människan bakom VR-settet.
Stämningen är en av spelets starka sidor, men det märks att spelet inte är utvecklat av originalgänget från Metro. Det är något som känns lite off, lite som om någon försökt göra en imitation – vilket kanske inte heller är en osanning. Men med det sagt så dryper originalspelen av stämning så att detta lägger sig snäppet under innebär fortfarande att det är riktigt stämningsfullt, särskilt som det boostas av VR-faktorn.
Vertigo Games är VR-veteraner (Arizona Sunshine) och VR-biten med vapenhanteringen känns verkligen klockren. Handrörelserna känns 1:1 och att ladda om vapnet, sträcka sig efter ryggsäcken eller använda saker ute i världen är aldrig något problem. När jag sneglade mellan glipan i headsetet såg jag att handen i spelet precis var i linje med min riktiga arm i verkligheten, vilket också var förklaringen till varför allt kändes så naturligt med händerna. Detaljen att tvingas torka av gasmaskens visir känns också mycket naturligare i virtual reality än i originalserien. Känslan av att vara inne på sista filtret i gasmasken gör att man omedvetet håller andan.
Motståndet är både mänskligt och monstruöst.
I tunnebanan kan man tappa all vett och reson, som du ser.
"Känslan av att vara inne på sista filtret i gasmasken gör att man omedvetet håller andan"
Det är högst individuellt men jag har problem med VR-åksjuka. Speciellt när jag går upp eller ner för trappor. Därför tog spelet längre tid för mig att spela än vad det normalt skulle göra. Mellan tummen och pekfingret tror jag Metro Awakening är runt 12 timmar; långt för ett VR-spel. Men med pauser för mig tog det ännu längre tid att spela igenom. Det går dock att ställa in en mängd saker för att dämpa åksjukan och man kan även spela Awakening helt sittande om man så önskar. Personligen gör dock sittandet i VR det värre åksjukemässigt när man rör sig i spelet. Men teamet ska ha beröm för att de ger oss olika möjligheter för att så många som möjligt ska kunna spela.
Metro Awakening ger dig framför allt en fantastisk VR-upplevelse som dryper av stämning. Det finns skavanker som stör lite. Men att smyga runt i det förfallna ryska tunnelbanesystemet var otäckt i originalspelen och det känns än mer nagelbitande i VR. Så har du ett VR-set och gillar skräck, ja, då är Metro Awakening din grej.
Fotnot: Metro Awakening släpps via pc (VR), PSVR2 och Meta Quest. Testat med Quest 2.
