Soldiers: Heroes of World War II

Överdrift säger du? Ja, du har helt rätt. Spel i krigsmiljö kommer alltid stå att finna, och så länge det anländer bra med en tillräckligt hög frekvens må det vara så. Man skall inte glömma av att Andra världskriget är ett tacksamt underlag att göra spel på. Antalet länder som deltog var stort och utgången påverkade i stort sett hela världen. Nu har jag malt nog. Du förstår nog att det är ett krigs-RTS som skall recenseras. Entré, Soldiers – Heroes of World War II.

3D och FPS?!?

Spelet fokuserar på den senare delen av kriget. Du kan spela som ryss, amerikan, britt eller tysk i fyra kampanjer med dryga fem uppdrag vardera. Uppdragen i sig är inte märkvärdiga eller skiljer sig nämnvärt från det du tidigare spelat. Det är fronter som skall försvaras tills förstärkningar anländer, städer som skall intas och så vidare. Däremot har man hystat in några element som gör den här strategiska krigaren riktigt intressant. Den kanske mest ögonbrynslyftande egenskapen är möjligheten att ta direkt kontroll över enskilda enheter, precis som i vilket actionspel som helst. ”Direct control” uppnås medelst ett enkelt tangenttryck och är i många situationer direkt avgörande för utgången av uppdraget. För hur bra AI:n än är, kan den självfallet aldrig läsa dina tankar. Därför är det en lika nödvändig som rolig del som man använder mer eller mindre hela tiden. Det är även denna funktion som lyfter den taktiska biten i Soldiers ett par snäpp och ger allt en personligare touch. Istället för att forma rektanglar och klicka fram dina trupper kan du nu också styra din enhet precis dit du vill. Inte bara enskilda soldater kan kontrolleras förresten. Fordon, luftvärnskanoner och tanks är dina att manövrera. Själv tycker jag visserligen att man kunde tagit ett steg till och även låta oss gruppera enheter, inte bara styra en enskild enhet. Men beröm skall delas ut till alla som hittar på något nytt i en vanligtvis ganska steril genre.

Det bör nämnas att kontrollen inte fungerar hundraprocentigt. Småsaker som irriterar finns men väger lätt i sammanhanget. Står en soldat intill ett markerat fordon och du vill ändra fokus till soldaten hamnar båda ofta i fokus. Under press kan gubbarna hamna lite knepigt till ibland, en liten brist i en annars väl fungerande AI. Klickar du två män till en plats och de befann sig en bit isär från början, hamnar de likadant vid slutdestinationen. Således måste du hålla koll på dina enheter; en av de två kan mycket väl ligga helt oskyddat och inte alls bakom den skyddande mur du klickade honom till. ”Annars väl fungerande AI”, ja. Oftast tar fienden skydd bakom en mur eller ett staket under beskjutning, vilket blir allt vanligare inte bara i bra spel. Eller så lägger de sig ner för skydd och stabilare sikte. De hämtar även förstärkning, har olika beredskapslägen (patrullerande med vapen över axeln eller med vapen i hand t.ex.) och reagerar på oväntade ljud. Kvalitativt.

Vacker helhet

Länge har ett högklassigt flerkanals ljudsystem legat högt på min önskelista. Bombastiska lir som Call of Duty eller nerviga smygare som Thief 3 förvandlas lätt från hyggliga till smått fantastiska genom auditiva hjälpmedel. Soldiers kombinerar ett bitvis bra om än inte spektakulärt ljud med mycket fina visuella egenskaper och bildar en trevlig audiovisuell yta allt sammantaget. När ljud ändå är på tapeten passar jag på att stå en stund vid klagomuren. Ett mer varierat soundtrack och fler ljudeffekter hade på egen hand lyft spelet ett snäpp. Kort och aningen träigt och därmed repetitivt i längden.

Grafiken överlag är synnerligen tjusig och detaljerad. Däremot känns det som man inte vågade låta oss skåda soldaterna i vitögat. Kameran går inte alls att zooma in så nära man vill. Med tanke på direktstyrningen och den vackra vägg man möts av känns det litet märkligt och synd. Nåväl. Precis allting i din omgivning är påverkbart. Sprängs en granat eller mina så förändras marken. Minfält med söndersprängda tanks skänker inlevelse till landskapen. Vass och löv rör sig i vinden och träden ger vika när din enorma Tiger rasslar fram i terrängen. Många bäckar små brukar man ju säga, och här finns många bäckar att uppskatta. Detaljrikedom utan att för den skull hemfalla åt plottrighet gillar vi.

Allt det tjusiga, hur styggt tar det på datorn då? Inte så värst faktiskt. Uppdateringen hackar ibland, även vid enstaka manövrar, men det mesta går att justera såväl upp som ner så det är inget större problem.

Tidskrävande = mycket för pengarna?

Soldiers (SHoWWII blir aningen jobbigt) är svårt. Inte Ninja Gaiden-svårt, men ändock tidvis frustrerande. Bra är att man kan spara när man vill. Desto sämre är att man inte kan starta om uppdraget utan att behöva gå ur menyn man är inne i. Riktigt klantigt måste man säga. För starta om, det kommer du att göra. Ofta. Trots detta accepterar man att regelbundet gå hädan. När man dör av ”rätt” anledning, d.v.s. av att bli skjuten i flykten efter att ha sprängt en stridsvagn med en granat, är det okej. Det är så att säga lagom realistiskt. När man som i många sämre spel blir skjuten av en fiendesoldat som plötsligt uppenbarar sig bakom dig och inte fanns på kartan blir man bara arg. Det där med lagom realistiskt är intressant. I bil- och sportspel har ämnet dryftats ända sedan spel började likna verkligheten rent bildligt. I krigsspel finns det likaså olika läger. De som tycker det är löjligt att kunna ta halvdussinet gevärskulor innan du trillar av pinnen, och de som ogillar den försiktiga spelstil ett mer verklighetsskildrat spel innebär. Jag positionerar mig i mitten. Här återfinns Soldiers, och det är just lagom. Räkna inte med att kunna ta ut en handfull fiender i öppen terräng själv. Samtidigt kan du möjligtvis med nöd och näppe springa ifrån dem eftersom det är svårare att träffa ett rörligt mål.

Tålamod och tid behövs för att ta sig an denna fina strategistänkare. Vilket raskt för oss in i nästa stycke text. Fortsätt läs helt enkelt.

Strategi och action i fin förening

Tålamod, ja. Du kan förstås rulla rakt in med cigarren i mungipan likt general Patton och tro att du är kung över slagfälten. Det slutar oftast med att du ser ut som en kombination av en pizza och en schweizerost inom loppet av några sekunder. Vad du bör och skall göra för att bli framgångsrik är att planera. Sondera terrängen, sprid ut dina trupper och avancera framåt några enheter i taget. Kartan är öppen, vilket jag föredrar framför den typiska C&C-kartan som ju brukar vara svart som natten. Här lämnas du att applicera allt vad Sun Tzu lärt ut, oftast utan tidspress. Spelandet ter sig mycket likt Commandos, vilket mången recensent lär nämna. Med andra ord handlar det mer om smygande räder med underlägsna styrkor snarare än massiva fältslag. Inte mig emot, även om det kan bli litet mycket av det goda ibland. Upplevelsen att uppdragen håller något ojämn svårighetsgrad ligger latent och luktar otrevligt. Du har fyra nivåer att testa på, och även om den svåraste lär sätta skrämselhicka i den mest luttrade taktikräv kan den lättaste vara nog så svår. Eller som sagt, tids- och tålamodskrävande.

Letar men efter enkelt klickande och brötiga strider med enheter som tål hur mycket som helst och kan lämnas ensamma i öppet fiendeterritotium bör man leta vidare. Ett uppdrag kan mycket väl ta flera timmar. Att hushålla med trupperna är av stor vikt – i merparten av uppdragen kommenderar du max 10 man allt som allt, och förstärkningar dyker inte upp som gubben i lådan om man säger så…

Välavvägt med få irritationsmoment

Rubriken skulle ensam kunna få sammanfatta de ukrainabaserade utvecklarnas krigsalster. Olika sätt att gå tillväga under spelandets gång, lagom realistiskt med härliga grafiska effekter utan att för den skull dra energi som Far Cry eller Deus Ex: Invisible War. Spelet är krävande men absolut inte omöjligt. Direktstyrningen är en fräsch nyhet som fungerar i stort sett felfritt. Bra AI, detaljerade enheter och vackra kartor, om än inte speciellt varierade. En bra sammanhållen enhet är sättet jag uppfattar Soldiers: Heroes of World War II på. Av de buggar jag hört om har inte synts mycket.

Såhär i slutet kan vi nämna något om multiplayer också. Fattigt men förmodligen kul, kort och gott. Det ryktas att man tänkt ha med deathmatch och mer klassiska MP-lägen, men det blev uppenbarligen enbart cooperative kvar. Det som är kul är att du med andra ord kan spela igenom samma uppdrag fast med en, två eller tre kamrater. Kan bli precis hur kul som helst att ta sig an fienden med förmodat smartare vänner än de kodade. Dock alltså inga feta online-duster till dags dato.

Har du sedan länge känt att smaken av krigsstrategi står dig upp i halsen är Codemasters senaste kassako sannolikt ingen revolutionerande upplevelse. Men gillar du spännande och vackra RTS skall du definitivt kika närmare.