Jag har på senare tid blivit allt mer skeptisk till nyutkomna strategispel. Inte för att jag inte gillar genren, tvärtom har realtidsstrategispel alltid varit en av mina favoriter. Problemet är att genren körts i botten och det finns inte mycket nytt att komma med. Emellanåt kryper en nyskapande titel fram, men det blir allt längre mellan varven. Visst försöker de flesta spel tillföra någon liten innovation här och där, men oftast alltför liten eller så är den inte särskilt lyckad. Därför var min entusiasm inte alltför sprudlande när jag höll Empires: Dawn of the Modern World i min hand; ett namn jag inte ens hört tidigare.

Mina farhågor besannades; spelet var inget annat än ett helt vanligt RTS. Standardiserade enheter, traditionell resurshantering, en singleplayer-del som verkade vara som i alla andra spel och förflyttningen mellan olika tidsåldrar är precis som den i Empire Earth.

Men, vänta nu... spelet är ju kul! Hur kan ett spel utan något som helst utmärkande vara riktigt kul? Efter en tids spelande och funderande så förstod jag att titeln visst utmärker sig. Den är nämligen så pass välgjord att det inte finns någonting man riktigt stör sig på. Och det om något gör Empires: Dawn of the Modern World till något ovanligt inom genren.

Empires är vad man kanske ska kalla ett tidsåldersutvecklande-RTS. Trenden startades av Age of Empires, men likheterna är större med till exempel Empire Earth. Skillnaden gentemot traditionella spel är att man kan, utöver den normala uppgraderingen av vapen, byggnader och enheter, förflytta hela sin civilisation framåt i utvecklingen. Vissa spel väljer att hantera hela människans utveckling, andra väljer bara några hundra år. Fördelen är att man med ganska lite arbete kan göra spelet mycket mer långlivat. Exempelvis hade många spelare av Empire Earth sina egna favoritåldrar och sättet man spelade på skiljde sig markant beroende på vilken det var.

Empires: Dawn of the Modern World är något mer blygsamt och nöjer sig med fem tidsåldrar; som sträcker sig från medeltiden till andra världskriget. Under tre första åldrarna ändras inte spelstilen alltför radikalt men när man kommer till första och andra världskriget blir det ett annorlunda spel. Flygplan, artilleri och pansarvagnar blir mycket viktigare och striderna avgörs på avstånd.

Singleplayer-delen i strategispel brukar ofta kunna bli repetitiv och enformig. Ett ständigt återkommande basbyggande följt av ett lika ständigt återkommande anfall på motståndarbasen. Banorna förändras och här och var dyker en överraskning upp, men efter några banor lägger sig den repetitiva spelstilen som ett mörkt moln över spelet. I Empires har utvecklarna istället gjort allt de kunnat för att varje bana verkligen inte skall vara den andra lik. Ta till exempel en ganska udda episod med det klassiska problemet med två vargar och två får som ska över en flod; men nu i ny tappning med en hämndlysten koreansk krigare som tittar snett på en japansk fånge som i sin tur inte tycker om en fredlig munk. Nu är absolut inte alla banor fyllda av pussel, men snarare visar det på utvecklarnas påhittighet. Man ställs inför flera nya situationer varje bana och ingen är den andra lik. Dessutom hittar man tre separata kampanjer; det medeltida kriget mellan Frankrike och England, Japans anfall på Korea och General Pattons fälttåg mot Nazisterna.

Stabilt multiplayer

En väloljad singleplayer-del i all sin ära, men för att ett spel ska överleva barndomen krävs lockande multiplayer. Precis som övriga delar av spelet så är det heller inget här som får spelet att framstå som något nytt och spännande, men likväl funkar det bra och det märks att folket bakom spelet tänkt till på vissa ställen. Ni slipper klaga på att utvecklarna sätter ett för lågt max för antalet enheter då de tror de vet vad våra datorer klarar av. Här kan man sätta ett maximum på 80000 vilket jag kan garantera räcker gott och väl då du får ett helsike att ens hitta plats för tillräckligt många hus. Man kan som sig bör också välja i vilka tidsåldrar man vill börja och sluta samt ställa in en rad andra inställningar.

Slutord

Empires: Dawn of the Modern World fick faktiskt mig att öppna ögonen en aning. Ett riktigt välgjort spel kan vara stereotyp för genren men ändå förvånansvärt roligt. En annan fördel är att man dessutom vet precis vad man har att vänta av spelet. Man slipper bli förgrymmad över små störiga inslag utvecklarna glömt eller misslyckats med. Empires är inte årets bästa strategispel och det är inget för den som tröttnat på traditionella realtidsstrategispel. Men för alla som vill ha riktigt välgjort spel som kan räcka länge och väl i både singleplayer och multiplayer är Empires: Dawn of the Modern World att införskaffa eller sätta på önskelistan.

Testsystem

Pentium4 2.4GHz
512MB RAM
GeforceFX 5900
Windows XP

Skicka en rättelse