Jag tänker inte belamra dig med en lång genomgång av den politiska bakgrundshistorien till händelserna i #Hydrophobia, men lite behöver du känna till. Du är Kate Wilson, ingenjör på fartyget Queen of the World (som är stor som en ordinär huvudstad). Terrorister har bordat fartyget och ägnar sig åt det som terrorister gör, med resultatet att båten läcker. Gissa vem som ska plumsa runt på de mer eller mindre vattenfyllda däcken i båtens inre? Yepp, fröken Wilson förstås.
Vatten är en kraft att räkna med, framför allt när det når upp till midjan.
Hydrophobia känns otroligt mycket som ett hyfsat tidigt Tomb Raider, inklusive den kvinnliga huvudpersonen. Spring i korridorer, gå armgång på rör, balansera på smala passager. Komplettera med den obligatoriska ”spökrösten” från en person som försöker hjälpa dig. Så, är Hydrophobia bara ytterligare en variant av senaste tio årens Tomb Raider-kloner? Nja, det finns en väldigt stor skillnad som får spelet att i vart fall inte kännas som en torr efterapning. Vatten. Och vi pratar inte vattenpölar du halkar i. Vi pratar böljande väggar av vatten. Vattnet känns, nästan för första gången i ett spel, inte bara som en del av inredningen. Det böljar, plaskar och rinner. När du står i en korridor och en två meter hög vägg av vatten kommer vältrande mot dig, då vet du att du om en sekund inte står kvar längre.
Waterworld 2
Men vatten är inte automatiskt din fiende, inte heller din fiendes fiende. Det kan släcka bränder, få folk att drunkna och spola med sig saker. Det är vatten helt enkelt. Och det är det som får Hydrophobia att inte bli ett larvigt magplask. Vattnet gör det annorlunda, stressigt, frustrerande och står för underhållningen. Hela spelet känns blött, klaustrofobiskt och hotfullt, och en sak som jag inte riktigt kan komma på om det är gjort med flit eller beror på dålig design är den förvirring man känner när man spelar. Det sprutar vatten och rinner längs ”kameran”. Det förvrider och förvirrar så man går vilse och missar saker. Har jag varit här förut? Vart ska jag? Vart tog fienden vägen? Saken görs inte bättre av att kamerahanteringen stundtals känns halvfärdig och saknar fingertoppskänsla, och att den omväxlande två- och tredimensionella kartan är något av det sämsta som skådats. Men du får hjälp av Mavi, en sorts glasruteliknande handdator som när du tittar genom den på ett röntgenliknande sätt kan avslöja dolda saker i tillvaron. Tänk dig detektivläget i #Batman: Arkham Asylum.
Termen ”att gå genom eld och vatten” kan stundtals kännas lite väl bokstavlig.
Men låt oss återkomma till spelets positiva detalj: vattnet. Det erbjuder nämligen en del spännande aspekter. Du har ett vapen som skjuter ljudvågor vilket gör det i princip omöjligt att skjuta ihjäl motståndare. Så vad gör man? Man är kreativ. ”Ljudkulorna” paralyserar motståndarna, så håll dem paralyserade och låt dem drunkna. Skjut sönder en glasruta med hög vattennivå på andra sidan och se vågen slita med sig motståndaren in i ett elskåp eller utför en kant och ner i avgrunden (ja, det är en stor båt, det finns avgrunder). Om motståndaren söker skydd kan ett välriktat skott spränga en tunna (alltid dessa explosiva tunnor) och svallvågen knuffar ut motståndaren från skyddet.
Egentligen är Hydrophobia ett ganska dåligt spel. En klon av ett tio år gammalt Tomb Raider med halvdan styrning och värdelös kartfunktion. Utvecklaren har helt klart lagt ner massor av tid på spelmotorn HydroEngine och allt vatten, och alldeles för lite på resten. Resultatet är ett spel som är bättre på att visa hur coolt det skulle ha kunnat bli, än att faktiskt bli coolt. Man kan ju hoppas att utvecklaren faktiskt fortsätter att mecka med spelet och korrigerar kamerahanteringen och såna detaljer i efterhand, men ”don’t hold your breath” är nog ett uttryck passar på mer än ett sätt.
Hydrophobia finns tillgängligt till Xbox 360 via Live Arcade till ett pris av 1200 Microsoft-poäng (ca 130 kronor). Spelet släpps till Playstation 3 och Windows vid ett senare, i nuläget okänt datum.
