Recension – Hellgate: London

Uppdragen känns ofta ganska simpla med samma utformning. Spring dit, döda tio monster av en viss sort, kom tillbaka. Nästa gång får du ett liknande uppdrag. De avlöses förr eller senare med att du ska döda någon slags bossvarelse. Efter det väntar fler samlaruppdrag.
En trevlig funktion är möjligheten att uppgradera vapnet. Varje vapen har fickor som det går att installera uppgraderingar i. Ett slött gammalt gevär kan enkelt - med rätt prylar - uppgraderas till spelets häftigaste vapen. Vissa vapen har hög basskada men få platser för uppgraderingar medan andra fungerar tvärtom. Men direkt dyker ett annat problem upp - inventariet är alltför litet. Efter en halv runda utanför basen blir det dags för ryggsäckstetris - snabbt måste du komma på vad som är värt att behålla och vad som ska slängas.

Londons sceneri

Och bakgrundsmusik

Grafiskt sett är inte Hellgate: London någon next-gen-titel. Visst, spelet stödjer DirectX 10, men istället för att snabba upp flytet går det långsammare - med minimala grafiska fördelar. Animationerna för Templar-fraktionen är undermåliga, med hack och ojämnheter som gör dem estetiskt tveksamma. Monstren känns ganska repetitiva efter ett par timmars spelande och håller inte alls samma klass som i till exempel Diablo.

Likt Diablo har Hellgate: London banor som genereras slumpmässigt. Men istället för att förhöja spelupplevelsen sänks den istället. De har inte gjorts på ett acceptabelt sätt och det slutar istället med att banorna ser tråkiga ut och man känner igen vissa delar som upprepar sig. Utomhusmiljöerna är dock undantaget som bekräftar regeln - de ser riktigt bra ut till och från, och erbjuder en fin kontrast till de annars sunkiga kloakerna.

Ljudet är minimalistiskt vilket är tråkigt. Vapnen låter oftast väldigt klent, bakgrundsmusiken ger sig knappt tillkänna alls. När du pratar med NPC:er för att få uppdrag brukar de oftast inte alls tala om uppdraget utan något helt annat, vilket är synd då det hade gett bättre inlevelse om de läst upp uppdragen åt dig. Röstskådespeleriet har tagit ett rejält uppsving sen betan vilket är tur - nu varierar det mellan halvdåligt till okej istället för som då, hemskt.

Multiplayer är ett måste!

Säga vad man vill, det finns knappt någon anledning att spela Hellgate: London i singleplayer. Genom att koppla upp dig på nätet har du möjlighet att handla och interagera med andra. Det går att skapa klaner och slakta monster i grupp, något som kan göra vilket spel som helst mycket roligare. Såvida du inte sitter på ett 56K-modem tycker jag att du helt enkelt struntar i att spela ensam.

Allt som allt är Hellgate: London någorlunda stabilt - det är inget nytt Diablo - eller ens i närheten av det. Att nöta samma monster i en kloak kan kännas väldigt tråkigt och för att ha kul är många timmars spelande ett måste. Det som höjer upplevelsen är multiplayer eftersom det går att ha kul med sina vänner. Det blir en tvåa - ett okej spel, varken mer eller mindre.