Glöm grånande hår och svällande mage, det tydligaste tecknet på att du börjar bli gammal är att du vet absolut noll om dagens leksaker. På min tid, när Lili & Sussie låg på skivlistorna och varken teve eller radio var kommersiella, visste man hur Lego skulle se ut - mestadels kantiga byggklossar. Det var därför med viss förvåning jag drog igång Bionicle Heroes, såg den välbekanta Lego-loggan och upptäckte att karaktärerna inte har ett dugg att göra med dansk leksakskubism.
Dansk multikulti
- Enklare än önskat
Det var inte mycket annat att göra än att läsa ikapp: Bionicle är en leksaksserie från Lego som bland annat bygger på polynesisk mytologi och ett hopkok av olika kulturers fascination för de olika elementen (eld, vatten, vind, med mer). Serien har genererat leksaker, filmer, böcker och - förstås - spel.
Vi ställs inför en actionladdad historia som körs ur tredjepersonsvy. Piraka-karaktärerna har förvandlat spelvärlden till en ond plats och inte helt överraskande faller uppgiften att ställa saker tillrätta på dig. Spelmässigt handlar det om att smiska fiendestjärt, samla på dig tonvis med bonusattiraljer (legobitar, frigörs i stort sett varje gång du skjuter på något) och avliva ett antal slutbossar. Då och då ska problem lösas, exempelvis låsa upp en grind som hindrar din väg framåt. Detta görs genom att samla på dig sammanlagt sex masker, som var och en ger ett specifikt vapnen, ökar hälsan och låter dig lösa nämnda problem.
Annorlunda uttryckt: skjut på precis allt som rör sig och samla upp resterna.
Det både låter och är simpelt. Bionicle Heroes är först och främst ett spel för den yngre generationen, så det oblodiga upplägget är välkommet. Men saker och ting är extremt enkla - du måste kämpa för att lyckas dö, och när så sker är det enda som händer att du förlorar den mask du för stunden är utrustad med. För att göra det redan för enkla spelandet rent infantilt resulterar tillräckligt många ihopsamlade legobitar i Hero Mode, ett läge där du är odödlig. Funktionen är en nödvändighet för att komma åt bossarna. De skickar ut småkrigare i rasande takt, du prickar dem och samlar bonusklossar tills hjälteläget aktiveras, varpå du låser upp vägen till närstrid med bossen. Vid upplåsningen försvinner hjälteläget; fortsätt panga på avstånd tills ett nytt aktiveras eller gå i strejfande närstrid direkt. Manglamanglamangla. Seger! Nästa bana, repetera.
En gäspning
- Var är utmaningen?
Linjärt och repetitivt är två ord vi inte kommer undan i beskrivningen av detta spel. Det mest originella torde vara kameran, som oortodoxt nog placerats snett uppe till höger om huvudkaraktären. Ovanligt, men det fungerar faktiskt skapligt; man ser slagfältet ganska bra och endast i undantagsfall skyms sikten av klippor och annat. Synd bara att vyn inte alltid är sevärd. Vissa detaljer ser helt okej ut, medan andra doftar rejält med gårdag. Konsoltypiskt sudd och enorm obalans i ljussättningen (vissa ljuskällor formligen glöder om du drar upp gamman) stör det halvdana helhetsintrycket. Ljudet fungerar, fast bakgrundsmusiken blir snabbt väldigt tjatig.
Även om det inte är ett särdeles dåligt spel kan Bionicle Heroes inte rekommenderas. Simpelt upplägg och idel upprepning blir snabbt trist, såväl för barn som vuxna. Det känns som att utvecklaren gravt underskattat barns förmåga att lösa problem och hantera en shooter, varför man annars gjort den så extremt enkel är mig en gåta. Möjligen något för hårt inbitna Bionicle-fans, vi andra står med fördel över denna ickeutmaning.
