Battlefield 2

Tomas:

Mänsklighetens historia är en konflikternas historia. Alltsedan grottfolk krossade kranium på granngrottfolk i kamp om mammutkött har vi organiserat oss i grupper som medelst knuten näve hävdat sina intressen. Första världskriget förde på allvar in industrialismen i mänsklig konflikthantering, med ett tidigare icke upplevt antal stupade som konsekvens. Världskrig nummer två är vi alla bekanta med genom tv, böcker, filmer - och en populärkulturell skapelse vid namn Battlefield 1942.

Digital Illusions braksuccé från 2002 var inte spelvärldens första WW2-shooter (och definitivt inte den sista), men med storskaliga strider och mängder av fordon blev det en av de största. Ett och ett halvt år senare kom Battlefield Vietnam, också det ett bra spel, fast tämligen likartat. När nu Battlefield 2 anlänt förs knytnävsargumentationen med moderna vapen i fiktiva men likväl realistiska konfliktscenarion. Allestädes närvarande USA ställs mot Kina eller MEC (Middle-East Coalition, en fiktiv sammanslutning av arabstater), med fordon och vapen som är välbekanta för alla som testat ett modernt krigsspel.

På pappret ser Battlefield 2 ut att vara en modern fortsättning på de båda föregångarna, med tung betoning på utökat lagspelande. Med DVD-skivan i spelaren och ett par gigabyte av mången DICE-fan efterlängtade data på hårddisken konstaterar vi att det är korrekt. Att organisera stridandet i lag görs nu enkelt genom att skapa eller gå med i squads, grupper om två till sex spelare, som kommunicerar internt på flertalet sätt, exempelvis Voice-over IP (tala via mikrofon) och förbestämda snabbkommandon. Inledningsvis blir informationsflödet mycket att ta in, men det tar inte många matchers träning innan du inser att det är hyfsat lättanvänt, duktigt användbart och ett ett måste för att bli framgångsrik i det långa loppet.

John:

Din befälhavare (eller "commander") finns förhoppningsvis på plats för att hjälpa dig och dina lagkamrater med det taktiska. Endast en spelare i varje lag kan vara befälhavare och vid början av varje match får de som är intresserade ansöka varpå servern väljer den med bäst meriter. Det går även att misstroendeomrösta om sin nuvarande befälhavare om denne inte håller måttet, som efter en genomgången omröstning kommer att avsättas och återföras till köttet i frontlinjen. Befälhavare vill nog många vara, då ämbetet medför mycket kontroll och tillvaron förgylls av ett flertal läckra funktioner och ett helt eget gränssnitt, men mer om detta på nästa sida.

DICE har som Tomas påpekade i Battlefield 2 byggt in ett röstkommunikationssystem som kallas VOIP, eller Voice-over IP. Till ditt förfogande har du två röstkanaler, dels en som går till övriga gruppchefer och din befälhavare, och dels en som går till hela laget. Om du spelar publikt och någon störig rackare envisas med att skrika obsceniteter kan du lätt välja att ignorera denne genom ett kryss i gränssnittet. I grund och botten är det här en väl genomtänkt nyhet, men i praktiken, på publika servrar, fungerar det rätt dassigt. Spelarnas mikronfonkvaliteter är minst sagt varierande, vissa har på tok för hög upptagningsvolym och andra verkar vara rädda att mamsen ska höra dem när de sitter och pratar. Märk väl att tekniken med största sannolikhet passar mycket bra i klanmatcher, något som vi dock inte haft möjlighet att testa.

Med kaoset som vanligtvis råder på röstkanalen är det tur att det finns ett alternativ. Detta alternativ är en meny du uppbringar med tangenten Q som standard, varpå du ser olika kommandoalternativ i en ring runt ditt sikte. Därefter används musrörelse och knapptryck på musen för att välja ett förinspelat kommando, som snabbt sänds ut till övriga i din närhet. Det kan röra sig om transportförfrågningar, desperata rop på mer ammunition, bekräftan att du uppfattat en order eller en ursäkt till kamraten du råkade kliva på tån.

Christopher:

Precis som mina medrecensenter redan påpekat har DICE gjort en kraftansträngning för att underlätta kommunikationen på det ibland något kaotiska slagfältet. Nyheterna är många och den enligt mig mest intressanta nyheten i BF2 är squad/commander-systemet. Plötsligt blir 64 krigsmaskiner intressant att ha på samma yta då soldaterna kan delas upp i squads om max sex personer. Avsaknaden av sådana här verktyg i tidigare BF-spel har varit den största anledningen till att jag inte personligen infunnit mig på frontlinjen. Kaoset är nu ett minne blott. Den drivande kraften bakom BF2 - 3D-motorn - har även den ersatts med ny teknologi och den gamla trotjänaren som drev BF1942 och BF Vietnam har lagts på hyllan.

I Battlefield 2 har fordon en central roll i krigsföringen och antalet olika fordon är många, riktigt många. De flesta tar flera passagerare och nästan alla (om inte alla) är bestyckade med någon typ av vapen; missiler, miniguns eller kulsprutor. Farhågor för att vissa fordon skulle vara bättre än andra är obefogat, det finns ingen anledning till oro. DICE har lyckats med en bra balansering och inget fordon kan betraktas vara det universala krigsredskapet. Vissa fordon som till exempel buggyn, vilken är mycket snabb, står inte pall ens för minsta beröring. Det skall även påpekas att du som gillar att köra men överlåta kanonerna till medsoldaterna nu blir belönad för detta med såkallade assist-poäng. Självklart är detta en välkommen nyhet då det inte längre uteslutande handlar om att sätta sista skottet i fiendens kropp utan hur ni tillsammans övervinner motståndarna.