Det är inte svårt att förstå varför de senare årens Legospel är så omåttligt populära. Kända historier och figurer tillsammans med pusselbaserade, snälla utmaningar tilltalar både yngre och äldre, kanske främst i kombination. Legospelen verkar ha blivit något av en familjesysselsättning helt enkelt. För vad sägs om att det tidigare #Lego Batman-spelet såldes i över elva miljoner exemplar?
Batman och Robin är tillbaka för att rädda Gotham City.
Uppföljaren innehåller som vanligt många av de tidigare spelens framgångsingredienser. Det är en superhjältehistoria med kända, harmlösa skurkar i Lego och det rymmer massor av pussel, legobyggande och en hel del publikfriande charm och humor. Men denna gången är det inte bara igenkänning. Några förändringar har genomförts och de större är både på gott och ont.
I [i]#Lego Batman 2: DC Super Heroes rycker Batman och Robin ut för att rädda Gotham City från Lex Luthors och Jokerns onda planer. På vägen möter de flera olika motståndare och får också bistånd av andra superhjältar, bland annat Stålmannen. Fler karaktärer är en välkommen nyhet i ett spel som bygger på att utnyttja olika förmågor. Variationen blir så mycket större.
Självgoda superhjältar är de bästa superhjältarna.
För första gången pratar också figurerna. Inte viktigt på något sätt, men en rolig detalj.
Den största förändringen i det nya Legospelet är att världen är öppen att utforska. Spelaren kan roama helt fritt i Gotham City. Kanske ta en bil och bara köra runt, hjälpa stadsbor i nöd, köra över dem, eller leta efter extramaterial. Skaparna har gjort det mesta möjligt att interagera med, och det är roligt. De många skatterna och bossarna som är utplacerade ger också mervärde.
Förvirrande frihet
Emellertid leder det öppna Gotham City till en hel del förvirring. Bristen på en ordentlig karta eller andra riktmärken gör det svårt att hitta vidare i huvudkampanjen. Vid flera tillfällen är det inte alls tydligt var nästa del i historien börjar och det känns slarvigt och är irriterande. Det finns ingen glädje i att ilsket tvingas åka runt, runt och runt i staden.
Det usla enspelarläget försvårar ytterligare. Med ai:n som partner uppstår flera situationer där denna inte hänger med utan istället står och skakar mot en vägg någonstans. Och då är det bara att återvända eller växla användare och spela i kapp. Så mycket för den friheten.
Stålmannen har aldrig haft ett gott öga till Lex Luthor.
Överhuvudtaget ska denna Legodel, precis som de tidigare, spelas i par. Dels är kampanjen också den en huvudvärk med ai:n som partner. Ibland behövs båda karaktärerna samtidigt men så fort den ena släpps så sticker den i väg, oftast åt helt fel håll. Dels är det mer givande att ha någon verklig att samarbeta med i ett äventyr som i mångt och mycket bygger på teamwork. Tillsammans med en kompis, kanske helst ett barn, växer spelet och visar att det är just samarbete som är Legospelens styrka.
Fotnot: Recensionen bygger på Playstation 3-versionen.
