Att recensera ett vanligt spel, en film eller en bok kan vara relativt rättframt – du spelar, läser eller ser på materialet och är sen redo att skriva om det. Att recensera ett mmo är en helt annan best, där spelet kan förändras drastiskt på bara några veckor och det betyg du satte plötsligt blir en sten på dina axlar. När #Bioware inte kunde leverera meningsfulla uppdateringar till #Star Wars: The Old Republic så snabbt som de först sa, gör det lite ont i själen när jag ser tillbaka på betyget jag gav det, exempelvis. Sånt är livet i mmo-genren, även om det kan sätta oss recensenter i extremt jobbiga situationer.

Den här sötnosen buggade så det tog mer än 100 spelare runt en timme för att få ner honom, något som höll på att krascha servern. Kul var det dock.

Men så finns det de spel som fortfarande lever upp till de lovord de fick när de släpptes. Ett av dem är #Rift, som jag älskade och skrev upp rätt ordentligt när det begav sig. Det höll inte bara väldigt hög kvalité precis när det kom, utan #Trion har släppt patchar i ett tempo som få konkurrenter kan mäta sig med. (Sidospår: åtminstone moderna mmo, klassiker som #Asheron's Call fick under en period nytt material en gång i månaden och förhoppningsvis kommer #Funcom kunna fortsätta göra det med #The Secret World också.) Jag hoppar runt mellan en hög olika mmo, både på grund av jobb och på grund av ett personligt intresse, men Rift har alltid varit det spelet som jag kunnat återvända till med vetskapen om att det fortfarande är riktigt jäkla bra.

På många sätt är Rift ett extremt traditionellt mmo. Det har sina levlar, det har sina quests och sina raids. Spelar man exempelvis mycket #World of Warcraft är skillnaden inte så där extremt stor. Det som Trion lyckats med, och som var uppenbart redan från början, är att skapa ett mmo som håller en oerhört hög kvalité direkt från start och som då (och på många sätt fortfarande) kändes mer spännande och dynamiskt än tidigare mmo-spel. Det stal friskt från andra, gav spelarna mer valfrihet över hur de skulle sätta ihop sina karaktärer och slängde in monster-invasioner i varierande skala. Rift lyckades med konststycket att det hände saker överallt och att du aldrig riktigt visste vad det var som skulle kunna hända när du loggade in, något som det skulle dröja ända till #Guild Wars 2 innan vi verkligen fick se igen.

A storm is coming

Där fick ni en liten mini-recension av vad som varit, men förra veckan släppte Trion sin största uppdatering till spelet någonsin – den fullskaliga expansionen #Rift: Storm Legion. Jag har spelat så mycket jag bara har hunnit med och är redo att leverera en första rapport. En uppföljande recension med betyg kommer nästa vecka.

Det finns en hel del stora bossar att slåss tillsammans med andra mot, precis som vanligt i Rift.

De första intrycken av Storm Legion är att det i mångt och mycket fortfarande är Rift. Någon patch innan expansionen släpptes balanserades klasserna om, till vissas glädje och andras stora förtret (var är min Shadow Fire, Trion?!). Men vi talar inte om en så stor revamp av systemen som World of Warcraft tenderar att gå igenom när en expansion närmar sig. Den biten är precis som den brukar – du väljer en klass som du sen kan skräddarsy enligt egna önskemål genom att välja ut tre “själar” från en lista av nio (numera, innan expansionen hade varje klass åtta själar). Rent spelmekaniskt ser det hela likadant ut, striderna känns precis som förr och uppdragen följer samma klassiska mmo-mall som de alltid gjort.