Med en stark skara om 55 karaktärer och möjligheten för fyra spelare att på två lag byta av varandra är Tekken Tag Tournament 2 ett rekordmatigt Tekken. Det är också det första för en stationär #Nintendo-konsol, när vi nu bereder väg för generationsskiftet Wii U.

Den första frågan som dyker upp är förstås den om arkadstickor. Finns det ens sådana för Wii U? Ja, vågar man nu omfamna den risk som det innebär att binda sig till Wii U som plattform för slagsmål är både #Hori och #Mad Catz aktuella med varsin framöver. Arkadstickorna finns av allt att döma redan ute i Japan, men om de kommer hit den naturliga vägen är ännu oklart.

Tills dess får man nyttja de lite mindre idealiska alternativ som finns för Wii U. Spelplattan är ett alternativ som #Namco försökt omfamna, bland annat genom att ge kompletterande (men överflödig) information. Spelaren kan själv välja ut fyra snabbknappar som motsvarar varsin specialare att riva av bara vid en enkel petning, i 3DS-anda. Det här är i mitt tycke en sanslöst missad möjlighet att istället lära spelaren karaktärernas rörelsescheman. Man borde ha kunnat bläddra sig igenom hela arsenalen, för att påminna sig om hur attackerna och kombinationerna utförs, inte för att erbjuda skamlösa genvägar. Vilket ypperligt sätt det hade kunnat vara att plugga in manövrarna, och lite mer obrytt kunna närma sig nya karaktärer! Men nej. Dessutom; endast fyra stycken snabbknappar? Det här känns mest kontraproduktivt, och rubbar dessutom balansen mellan spelare.

Det kan bli en smärre chock att se Mario så här vältränad. Om man inte följt FZ:s julkalender, förstås.

Wii U-versionen omfamnar imponerande många kontrollmetoder – Namco har till och med kompromissat ihop stöd för de enkla Wii-fjärrisarna, något som tvingat dem att vara kreativa med disponeringen av slagknappar över kontrollen. Resultatet är förstås närapå ospelbart, men ändå ambitiöst. Även Classic- och Pro-alternativen funkar, och betydligt bättre därtill.

Cosplay-slagsmål

Namco flörtar Nintendo-formatet till ära med vår begreppsvärld och våra referenser genom att ge oss möjligheterna att spöka ut karaktärerna i varsin cosplay-klädsel. Den utökade garderoben innebär utseenden för Bowser, Peach, Mario, Luigi, Toad, Fox McCloud, kapten Falcon, Samus (endast i den åtsmitande, Zero Suit förstås) samt Link, Ganon och Zelda. Varje karaktär har förärats varsin – somliga klär i dem, andra framstår förstås mest som parodi. Panda är fin som Peach och Jinpachi gör en stöddig Toad, men reptilen Alex skulle verkligen ha varit Yoshi..!

Väl utklädd (eller inte) kan man sen ägna sig åt ett par nya excesser till övningar. Ett spelläge blandar in bonusföremål i mixen, och innebär att man växer i flera steg av flugsvampar men tvärtom krymper av giftsvampar, och kan göra sig odödlig med stjärnor eller för den delen snabbare med de Mario Kart-bekanta guldsvamparna. När man tröttnat på att bli hög och låg omvartannat på psykedeliska svamptrippar kan man spela volleyboll genom att puckla på bollen och skicka den fylld av aggressioner mot sin motståndare, till tonerna av falska ballader om att spela boll. Är man i det här läget inte redan hög kan det framstå som ytterst förvirrande.

Socialstyrelsens rekommendation av giftsvampskonsumtion ligger på noll per dag.

De nya alternativen innebär förstås bara lättsam underhållning och knappast några regelrätta förbättringar av Tekken-formulan. Något annat var förstås inte att vänta. Mest förvånande är det att man inte dragit bättre nytta av spelplattans sekundära skärm, som för att pedagogiskt lära ut spelet till en ny publik när självaste producenten Harada själv uttalat sin ambition att pedagogiskt introducera nya med just Tekken Tag Tournament 2.

I övrigt kan man egentligen inte klaga; Wii U-versionen flyter på harmoniskt i 60 bildrutor per sekund och nätmöjligheterna är förvånansvärt lättillgängliga. Är man handkontrollskramare snarare än arkadstickefetischist och går man igång på lättköpta Nintendo-referenser är den här versionen rentav lyckad.