Scenen skulle tett sig löjlig för vem som helst som sett den. Min bästa vän Håkan, som brottat ner mig i soffan, håller en handkontroll framför mitt ansikte och skriker. Och jag ligger under och skrattar så jag får tårar i ögonen. Två i högsta grad medelålders män, en vinterkväll alldeles nyligen och dialog som går ungefär så här:

– Hur i fans jävla helvete kunde du sätta det där skottet!
– Jag vet inte, förlåt.
– Jag hatar det där jävla spelet, det är fel på't! Jag ledde ju!

NBA kan röra upp de största känslorna.

”Någon koppling mellan verkligt våld och våld i spel kan man inte hitta – trots ihärdiga försök”

Håkan och jag är gamla basketspelare, med viss betoning på gamla, och någon gång i månaden ägnar vi en kväll åt att spela #NBA 2K13. Vi pallar inte mer än så, det är för ansträngande. Vinnarskallarna fattar inte att det är ett tv-spel. Handkontroller kan åka i golvet, språkbruket tappa all finess och spelet, ja, till och med själva plastasken det brukar ligga i, hotas å det grövsta. Jag har hört Håkan lova asken stryk, han har sett mig hytta med näven åt den.

Allt är väldigt omoget. Men:

Där har du ditt spelvåld. Japp. Faktiskt. That’s it.

Det är det enda samband mellan spel och aggression som forskarna möjligen eventuellt kan ha hittat; att det kan finnas en viss koppling mellan aggression alldeles efter att man spelat och intensiteten i det spel man spelat.

Någon koppling mellan verkligt våld och våld i spel kan man inte hitta – trots ihärdiga försök.

Gamers vet det alla borde veta

Ja, jag vet; få gamers, om ens någon, tror att spelande kan föda verkligt våld. Vi vet det av en enkel orsak: Vi spelar själva. Att bli arg när man förlorar handlar om något annat än att det finns våld i spelet. Både jag och Håkan var legendariskt tjuriga förlorare redan när vi var unga, och sorgligt nog har det inte blivit bättre. Då blir det lätt så där som i soffan. Det är över på några sekunder, Håkan säger "förlåt, förlåt, förlåt", jag skrattar och är ack så glad att det var han som blev arg den här gången och nu får sitta där och skämmas lite.

Det är inte särskilt vuxet, men det har faktiskt noll koppling till riktigt våld.

Jag vet det. Du vet det. Alla gamers vet det. Men ibland kan det ändå vara skönt att veta att det faktiskt finns bevis på att det är så.

Jag har läst på lite sedan skolmassakern i Newtown i december förra året, en fruktansvärd händelse där 20 barn och sex vuxna dödades av 20-åriga Adam Lanza. Det dröjde bara någon dag innan våldsamma dataspel pekades ut som en möjlig orsak till det oförklarliga dådet. Folk uppmanades till och med att bränna sina actionspel.

Street Fighter och spelvåldsdebatten är en klassisk combo.

”Om du undrar fall vi ser ett samband mellan dataspel och dödsskjutningar i Sverige så är svaret nej”

Bara några dagar efteråt skulle jag recensera spel i Gomorron Sverige. Det jobbet har en lite överraskande sidoeffekt; jag stöter på diverse rätt intressanta människor som ska vara med före eller efter mig. Då var det chefen för rikskriminalen, Klas Friberg. Han var där för att prata om de många dödsskjutningar som varit i Sverige det senaste året. Ute i väntrummet passade jag därför på att fråga om det här, vad han trodde om kopplingen mellan våld i dataspel och riktigt våld. Hans första respons var:

– Va?

Han förstod inte riktigt vad jag menade, men efter lite betänketid svarade han:

– Om du undrar fall vi ser ett samband mellan dataspel och dödsskjutningar i Sverige så är svaret nej. Det är inte ens något vi tar med i beräkningen. Det är helt andra saker som ligger bakom.