Det vore en grov underdrift att säga att jag älskar #Bohemia Interactive och deras soldatsimulatorer. Om du tillåter ett hipster-ögonblick kan jag med fog säga att jag spelade dem långt innan de var coola. Jag föll stenhårt för öststatskolossen redan när demot till #Operation Flashpoint släpptes för väldigt många år sedan och jag för första gången fick uppleva dödsskräck i ett spel.

Ja, du läste rätt: dödsskräck. Där klassiska shooters håller sig till Doom-traditionen med ett par gubben i lådan-ögonblick och mängder av monster att vada genom till du har grönt blod upp till midjan, satsade Bohemia från första början på något mer subtilt. De försökte återskapa känslan av att vara en liten kugge i ett enormt, opersonligt krigsmaskineri, känslan av att du när som helst kan dö av en förlupen kula och att ingen kommer att bry sig om du gör det.

Tjeckiska Bohemia gör sig redo för Arma III-releasen senare i år.

Tyvärr satsade de också på kontroller som var helt uppåt väggarna dåliga och en fysikmotor som fick det att kännas som om din karaktär var upp till till femtio procents stelopererad. Men vad gjorde det när vi fick slåss mot verklighetstrogna sovjetiska 80-talssoldater och hade en gigantisk spelvärld full av möjligheter? Kärleken växte sig starkare när vi fick en editor där man – bokstavligt talat – kunde skapa ett helt krig och därefter ställa sig på en bergstopp i närheten och se det utkämpas eller vara med som fotsoldat, helikopterpilot, stridsvagnsskytt och så vidare.

#Arma: Armed Assault), som fick bli det nya namnet, efter att Bohemia och utgivaren #Codemasters gick skilda vägar och den sistnämnda behöll spelnamnet, fortsatte trenden med gigantiska, öppna spelvärdar fulla av oförglömliga krig och en löjligt kraftfull editor. #Arma 2 likaså, och det fick dessutom den osannolikt framgångsrika modden DayZ, som du förmodligen hört talas om både en och femtioåtta gånger. Nu är alltså det tredje Arma-spelet snart här, och redan nu kan du köpa alfaversionen på Steam om du vill prova. Jag kunde givetvis inte motstå.

Det är oväntat lätt att lära sig dyka.

Alfa-versionen har fyra korta spelscenarier du kan ta dig an, vart och ett designat för att visa upp en aspekt av spelet. Du kan skjuta dig fram genom en dalgång i en liten grupp, sabotera minor som dykare, sno en bil och göra eldöverfall eller flyga helikopter och eskortera en konvoj. Dessutom bjuds vi på ett begränsat flerspelarläge.

Denna dödsfruktan

Jag provar förstås att skjuta mig fram med en grupp. Just gruppdynamiken är något av det bästa med Arma, både i single- men särskilt i multiplayer. När man har ett par stadiga kompisar vid sin sida gör det inte så mycket att man stundtals får slåss lika mycket mot kontrollschemat som mot fienden. Känslan i Amra III:s provscenario är att det är lite mer skriptat, eller så är AI-befälet helt enkelt smartare. Jag beordras byta mål, täcka skadade kamrater och rycka fram när det är lämpligt. Det känns realistiskt – utifrån min begränsade erfarenhet av militärliv, förstås.

Det jag också känner är den där välbekanta fruktan; dödsskräcken. Ljud- och ljussättningen bidrar kraftigt till det när spårljus flyger någon meter över skallen på mig med ett elakt snappande ljud. Och de betydligt vackrare omgivningarna gör också sitt. Jag köper helt enkelt att jag är ute på promenad i en dammig, varm barrskog någonstans i den grekiska övärlden och jag vill inte dö här ute i bushen.

Från luften breder en väldigt vacker värld ut sig.

Men det gör jag förstås. Dör, alltså. AI:n är minst lika slipad som tidigare, om inte ännu smartare. Fienden anlägger nedhållande eld från sluttningen mittemot medan en grupp av dem rycker fram nere i dalen. Jag skjuter granater mot dem, vilket tydligen gör mig till måltavla nummer ett. En sekund senare ändas mitt korta spelliv av en eldskur. Och världen blir svart.

Jag provar att dyka också, vilket känns fräscht och är lättare än jag anade. Jag flyger helikopter, kör bil och har i största allmänhet skitkul. Trots avsaknaden av innehåll njuter jag faktiskt av att bara placera ut en helikopter i den – som vanligt löjligt kraftfulla – editorn och flyga omkring över den påhittade grekiska ön Stratis (en mindre del av det färdiga spelets övärld). Det är lite ont om bebyggelse, men vyerna är fantastiska och skulle passa på vilket vykort som helst. Samtidigt flyter allt på, bättre än Arma 2 någonsin gjort. Och de stelopererade kontrollerna? De är lite mer intuitiva nu, med en smula övning byter jag enkelt från stående till liggande, combat stance till något mer avslappnat, utan att tänka på det.

Alfan är ett ytterst begränsat utsnitt ur något som lär bli en enorm värld full av möjligheter. Jag är redan helt fängslad och kan inte tro annat än att det här blir ett av årets bästa spel. Någon gång senare i år vet vi.