”Vänta... vem är Scrooge? Och varför pratar Joakim med skotsk accent?” Det känns lite pinsamt att erkänna det, men innan jag spelat #DuckTales Remastered var Joakims riktiga namn helt okänt för mig. Men det är inte särskilt konstigt om jag tänker efter. Tv-serien sändes i konstant repris i barnprogram, men då i svenskdubbad version. Och jag föddes samma år som DuckTales släpptes till Nintendo i Japan. När jag var gammal nog att kunna hantera en handkontroll kunde jag inte ens läsa. Men det räckte ändå för att jag skulle komma ihåg Joakim von Anka skuttande på sin käpp.
Tidernas starkaste käpp återvänder.
Joakim ska hitta fem skatter på fem olika exotiska platser. Längs med vägen stöter han slumpmässigt på alla möjliga typer av Disney-karaktärer från tv-serien. Det är först nu i vuxen ålder jag inser hur otroligt kontextlöst originalet är, så som många spel var då. Karaktärerna dyker mest upp mitt ute i ingenstans utan att egentligen tillföra något till den ändå knappt existerande handlingen. Jag har vant mig vid att spelbanor tydligt leder upp till ett klimax: bossen. Men så är det inte i DuckTales. När man går in i ett rum i de 2D-scrollande miljöerna råkar de bara finnas där. Och efter att man drämt till dem några gånger med käppen är allt över och man får skatten man var ute efter. Bara sådär.
Utvecklarna WayForward har försökt anpassa retropärlan till dagens mallar. Momenten har ändrats något för att förlänga speltiden och för att äventyren inte bara ska kännas som ett ihåligt plattformsspel. Ändå känns det fortfarande som ett fattigt och på tok för kort spel. Detta trots att antagonisterna får ta större plats i handlingen och sammandrabbningarna med bossar är tydligare och mer utbroderade än tidigare. Bandesignen är näst intill identisk med den i originalet, likaså de få fienderna man möter. Även om de har infört en karta över områdena och även plockat bort tidbegränsningen har de behållit en del av den gamla plattformsmallen, som inte håller idag. De har även bemödat sig med att ge det tvångsmässiga diamantsamlandet ett syfte då de utgör valutan som används för att kunna låsa upp musik och illustrationer. Men det tvingar en att spela om banorna ett flertal gånger innan jag kan låsa upp allt.
Förr fick vi gå tio mil i snön för att spela Ducktales.
För att göra spelet mer spännande och tillföra något slags djup i handlingen har man även lagt till något för min del så självklart som en introduktion för spelmekaniken. Det vill säga att lära sig allt om att slå och hoppa på saker med hjälp av Joakims käpp. I inledningen har Björnligan infiltrerat Joakims fort och har tagit hans älskade knattar som gisslan. På väg mot kassavalvet räddar man dem och hindrar dem från att komma åt rikedomarna. Det är först när Joakim neutraliserat fortet och räddat Knatte, Fnatte och Tjatte som han får redan på att det existerar fem skatter utspridda över världen: på den snöiga bergskedjan Himalaya, i Amazonas vilda regnskog, Transylvaniens hemsökta slott, Afrikas djupa diamantgruvor och på den utomjordingsbebodda månen.
Mening i meningen
Vad jag ändå uppskattar med Remastered är att WayForward lagt till korta men betydelsefulla filmsekvenser som ger spelandet en mening. De kanske är långsökta och inte alltid logiska, men de bidrar till att man inte känner sig lika förvirrad som man gjorde med Nintendo-versionen. Till exempel råkar piloten Sigge McKvack, som i tv-serien är ökänd för att vara klumpig, kraschlanda med deras flygplan i Himalaya. Även om jag ogillar fetch-quests känns det vettigare att Joakim letar efter flygplansdelar som försvunnit, än att som i originalet bara rakt upp och ner leta efter skatter. Utvecklarna går så långt som att förklara hur Joakim kan andas på månen utan problem. Oppfinnar-Jocke har nämligen uppfunnit ett tuggummi som utsöndrar syre när man tuggar det.
Med nya dialoger samt röstskådespelare påminner detta ännu mer om tv-serien än vad originalet gör. Bland skådespelarna hittar man bland annat den numera 93 år gamla Alan Young, som gjort rösten till Scrooge sedan 1983. Dels i tv-serien, men även i ett flertal filmer och i Kingdom Hearts-spelen. För att ge Remastered en ordentlig Disney-känsla har utvecklarna även tagit hjälp av folk som tidigare jobbat med Disney för att göra layout och måla bakgrunder – miljöer som för övrigt blivit mycket mer innehållsrika och levande. Men ytterligare en stor brist med Remastered är just den osmickrande grafiken, som är en skevande, spretig blandning mellan handmålade karaktärer och 3D-miljöer.
Drömmen som i vaket tillstånd skulle ge dig permanenta nackskador.
Utöver det andas spelet definitivt Disney. Inte minst i musiken, som kombinerar nya versioner av de underbara 8-bitarsmelodierna med låtar från tv-serien. En fantastisk pianovariant av låten från månbanan spelas i slutet, och får mig nästan att glömma alla onödiga elgittarriff man tryckt in i resten av spåren.
Även om utvecklarna ansträngt sig för att balansera den gamla bandesignen och mekaniken med nytt material känns det fortfarande för fattigt för att hålla idag. Jag hade hellre sett att WayForward gjort om spelet helt eller utökat med fler exotiska platser att studsa runt på. Med det sagt är Remastered ändå en okej tolkning av originalet, och nostalgitrippar mig raka vägen till frukostbordet. Och jag kommer definitivt alltid att komma ihåg det som spelet som uppfyllt en av mina barndomsdrömmar: Att få kliva in i Joakims kassavalv och dyka ner i hans privata hav av guldmynt.
