Jag var på Tekniska museets utställning om spelhistoria i veckan, Game on 2.0. Jag smekte, ja smekte, #Space Actions röda och gröna metallicfärgade kabinett trots att man inte fick. De måste vara bland det vackraste jag sett.

Jag rörde vid #Pong i gult originalkabinett. Trots att man inte fick det heller. Och jag lade handen mot plexiglaset för att komma så nära Magnavox Odyssey som möjligt.

Arnroth såg sitt spelförflutna och berördes.

Jag visste faktiskt inte att så mycket nostalgi bodde i mig, men jag blev lite rörd. Jag var där för att göra ett inslag på Gomorron Sverige med en reporter. På plats var också utställningens producent, som innan sändning och mest i förbifarten förklarade att de ville hålla utställningen borta från våldsdebatten, och därför inte heller hade med några speciellt våldsamma spel.

Jag förstår henne. Så på Game on är Tekken och Street Fighter det närmaste brutalitet man kommer. Inget Doom, Half-Life eller GTA. Jag har inget emot det alls, det är ju dessutom en familjeutställning.

Den oändliga våldsdebatten

Men ändå. Den fastnade. Igen. Tanken på den där eviga våldsdebatten. #Battlefield 4 släpps ju i veckan: när #trean kom följdes den av några trötta tv-inslag om just krig och spel. Själv var jag med i Aktuellt och fick försöka rädda ett minst sagt tendentiöst inslag från Gamex. Det var ett rätt typiskt exempel på hur det sett ut så länge jag kan minnas; en artikel, ett reportage, ett inslag, ett helt program som hårdvinklar på våld i actionspel med en underton av moralisk indignation: Hur kan vi låta barnen spela sådant här? Och hur påverkar dessa våldsamma spel våra ungdomar?

"Men ändå. Den fastnade. Igen. Tanken på den där eviga våldsdebatten"

Det finns väldigt mycket att säga om den här till synes eviga debatten, men för egen del är det en sak jag hatar mer än allt annat: Att den tvingar mig att bli en våldsförsvarare.

Eftersom anklagelserna ofta är så osakliga måste de bemötas; och med automatik uppstår den där olyckliga polariseringen där allt lätt blir svart eller vitt. Och för min del då, som finns där i debatten ibland bara för att jag är på tv och skriver om spel, blir jag den som måste försvara spelvåld.

Det gör mig, för att tala klarspråk, jävligt förbannad. För det är inte alls min ståndpunkt. Jag tillhör inte dem som tycker att allt våld i spel är okej eller utan problem; tvärt om, jag tycker det finns mycket med spelvåldet som är knepigt. Däremot tror jag inte en sekund på att actionspel skulle leda till verkliga våldsam action på gatan med någon slags automatik.

Nytt Battlefield. Nytt Call of Duty. Ny ihålig spelvåldsdebatt?

Men tyvärr erbjuds det sällan något tillfälle till offentlig, nyanserad diskussion om saken. Dit hinner jag inte som spelförsvarare. Istället formligen trycks jag ner i ett skyttegravskrig där den enda position som finns tillgänglig för mig är det oförbehållsamma försvarandet av våld i spel.

"Tyvärr erbjuds det sällan något tillfälle till en offentlig, nyanserad diskussion"

Jag hatar det. På riktigt hatar det.

Men för många gamers verkar positionerna ha blivit låsta just där; efter alla år av svavelosande kritik från vuxengenerationen och gammelmedia om de våldsamma spelens farlighet har en hel del gamers grävt ner sig i den där skyttegraven och försvarar sina spel till vilket pris som helst: Rör inte mina spel!

Men ibland kan man bli kvar i skyttegraven även efter att kriget är över. Och jag tror faktiskt att vi börjar närma oss den punkten. Inte så att vi aldrig mer kommer att få höra att spelande ligger bakom en skolskjutning i USA, det kommer vi garanterat få. Nej, snarare att hela den här våldsdebatten börjar falla på sin egen orimlighet.

För det är en sak som skavt i mig under alla år: Om det nu är så att spelandet leder till ökat våld och ett råare samhälle, då borde vi väl ha sett effekterna av det nu? #Death Race kom redan 1972, Mortal Kombat 1992, #Doom 1994, #Counter-Strike 1999, #GTA III 2001 och första #Call of Duty 2003.