När Cadence gräver sig ner i gamla ruiner faller hon plötsligt mot sin död. En mystisk magiker återupplivar henne och får hjärtat att återigen slå – i takt med musiken. Så när hon fortsätter sitt äventyr besegrar hon skelett, drakar och zombier genom att dansa skiten ur dem.
#Crypt of the Necrodancer är något så konstigt som ett grottäventyr som kombinerar roguelike-design med rytmspel á la Dance Dance Revolution (det går till och med att spela med en USB-dansmatta om man vill). Märkligast av allt är att det fungerar så bra.
De är blåa, och de spelar blues. Släpper micken.
Elektronisk musik pumpar ur högtalarna och liksom i rytmspelen måste jag förflytta Cadence i takt med musiken. Fienderna är också med på noterna och rör sig i synkroniserade danssteg genom mörka grottor, farliga träsk och en värld fylld av eld och is. Nyckeln till framgång är att lista ut dessa rörelsemönster och anpassa taktiken därefter.
Eftersom det är ett så pass udda koncept tar det en stund att hitta rätt i spelsystemet. Men när jag väl blivit varm i kläderna hamnar jag i ett nästan transliknande tillstånd där jag röjer fram som någon mästerlig dansninja och bankar ihjäl meningsmotståndarna med vältimade manövrar. Det är djupt tillfredsställande, utmanande och roligt.
Det är skillnad på jazz och dödsmetall
Roguelike-delen av designen hämtar inspiration från titlar som The Binding of Isaac och Spelunky, men är inte fullt lika djup som hos förebilderna. Det finns visserligen en ansenlig mängd vapen och föremål att samla på sig under de slumpgenererade äventyren genom spelets fyra världar, men de förändrar inte varje spelomgång lika drastiskt som fans av genren är vana vid. Att slåss med piska eller svärd är inte som skillnaden mellan jazz och dödsmetal, utan snarare som att jämföra Justin Bieber och One Direction; i grunden samma grej fast olika utförande.
Trots det dansar Crypt of the Necrodancer vidare med gott och befogat självförtroende. Små detaljer som att butiksbiträdet sjunger med i låtarna när man närmar sig affären är smart och kul. Likaså de uppfinningsrika bossarna där min överlägsna favorit är den fräcka apan King Konga som styr över ett livsfarligt kongatåg.
När man tröttnar på musiken (det är oundvikligt efter flertalet spelade timmar) så kan man byta ut den mot egna MP3-filer. Upplåsningbara karaktärer ger extra variation där vapen och föremål sviker, samtidigt som lokal co-op, mod-stöd via Steam Workshop och dagliga utmaningar agerar välkomna bonusspår. Crypt of the Necrodancer fäster helt enkelt som refrängen i en Bon Jovi-låt med sitt unika koncept, roliga utförande och bitvis svåra utmaning.
