Min pappa var ett pusselspel. Nu ligger han i en urna. Imorgon ska den i jorden. Det har börjat bli vardag, det nya normala. Ett liv utan pappa, eller för mina barn ett liv utan farfar.

Jag vet inte om det är befriande eller förfärande hur fort det gått. Det är fem månader sedan han bokstavligen drog sina sista andetag med sina närmaste vid hans sida. Är det ens kort tid? Det kanske är lång.

Jag vet inte.

Min pappa var ett pusselspel. Ett svårt och dåligt designat sådant dessutom. Full av återvändsgränder och utan användarmanual. En del banor var trasiga, i varje fall när jag spelade.

Jag hittade aldrig vägen genom honom, inte som min bror eller mina barn verkar ha gjort. Det fanns nog olika vägar tänker jag, olika sätt att lösa de där problemen pusselspelet Lennart Arnroth ställde oss inför.

Där möttes vi, där hade jag lätt att få både trophies och achievements. På hard core-nivå.

Min storebror verkar ha klarat spelet snabbt, kanske redan från första försöket. Han är å andra smartare än jag. Jag tänker att han kanske lät bli att ge sig in i vissa irrgångar, de där som jag blivit stående i. Eller så var pappa inte ens ett pusselspel för honom, det är en oroande tanke som slagit mig. Medan jag ägnade mig åt ett spel utan sparpunkter lirade han kanske ett mobilspel som inte bara sparar hela tiden, utan även gör allt för att hjälpa spelaren i mål. Inte för att pappa gjorde någon skillnad på oss, utan för att vi spelade på olika sätt.

I mitt pusselspel Lennart Arnroth fanns olika banor som utspelades i olika världar, precis som det ska vara i ett stort spel. Det fanns i ärlighetens namn några lättare nivåer att springa igenom, det ska sägas. Vissa saker som han tyckte om var glasklara och hans humor, den där lite självironiska och krassa, den var lätt för mig. Jag tror jag ärvt den. Där möttes vi, där hade jag lätt att få både trophies och achievements. På hard core-nivå.

Men andra banor var så fruktansvärt elakt gjorda. Trasiga, fulla av buggar där jag blev ståendes och trampade luft, eller körde huvudet in i en vägg utan att komma loss. Jag stod sällan kvar och stampade i hopp om att hitta nyckeln, utan stängde av och gick därifrån. Det fanns ju ändå inget sparat spel att återvända till.

Den svåraste banan var den som borde varit enklast.

Den där man får veta om man är älskad.

Hela spelet handlade om det, hela han handlade om det. Och ändå kändes det aldrig som jag nådde till den platsen i spelet Lennart Arnroth. Det var så konstigt.

Fast sedan dog pappa. Det var i december. Jag är en kristecknare, en ångestmålare. Det är vad jag gör när jag behöver reda ut saker som gör riktigt ont i mig, ritar och målar. Det är svårt att rita av de som står en närmast. Det är så svårt att se dem, för ens blick är färgad av så mycket känslor. Exakt hur ser den där hakan ut egentligen? Hur långt är det mellan ögonen? Jag började rita av pappa, letade fram de där bilderna på hela familjen, där pappa och jag var med båda två. Och då, när jag satt där och tittade noga för att rita av, såg jag vad som alltid hade gått att se.

Pappa gillade inte att titta in i kameran.

– Det ska man ju inte göra, sa han till mig flera gånger.

Istället tittade han på mig medan bilderna togs. När jag inte kunde se eftersom jag tittade in i kameran, fast ändå så jag skulle kunna se.

Efteråt.

Fast det gjorde jag ändå inte.

Inte förrän jag satt där och ritade när pappa var död. Det fanns inga frågor eller något dolt i den blicken; den var en pappa som älskar sin son. Kanske var jag rent av pappas pojke? Jag tror det.

Min pappa var ett pusselspel för mig, men den där svåraste nivån handlade egentligen inte alls om huruvida han älskade mig eller inte. Jag inser att pusslets lösning hela tiden låg närmare än så; det handlade mer om att jag inte kunde se det. Eller att jag såg det, men inte klarade av att erkänna det. Nej, banan Älskar pappa mig var inte alls så svår.

Den svåraste banan hette istället Närhet.