Till en början gick det inte att känna igen Telltale. Jag vet inte om det berodde på skrivklåda eller prestationsångest. Det enda jag vet är att de första kapitlen av de firade berättarnas Game of Thrones-svit inte nådde de höjder vi kommit att vänta oss av dem. Det var trevande, stelt och bitvis fasligt långtråkigt. Men så hände del tre och frågetecken rätades i sakta mak ut till utropstecken.
Och nu händer del fyra: ett fyrverkeri av drama som exploderar ur monitorn min. Om och om igen. Telltale gör nästan allt rätt den här gången, men det finns fortfarande ett par stackmoln jag hemskt gärna vill blåsa bort – så att också jag helt och fullt kan blåsas av stolen. Spelmotorn har vi redan dragit flera varv, liksom den träliga väntan mellan varje avsnitt. Problemet tydliggörs när jag lagom bittert konstaterar att vi fått sju avsnitt av den femte tevesäsongen mellan den tredje och fjärde speldelen.
Drama, drama. Överallt drama!
Det som dock skaver mest är jag aldrig känner riktigt lika mycket som för karaktärerna i teveserien eller den litterära förlagan. Kort sagt: Mira är ingen Sansa. Med tätare utgivningstakt, vassare teknik och med fler säsonger för att brodera ut sagan om huset Forrester finns det dock gott hopp om framtiden.
Å andra sidan dröjer jag mig gärna kvar i nuet. Även om karaktärerna ännu inte fått det djup jag längtar efter finns det många brännande ögonblick i Sons of Winter. Berättelsen om den förlorade sonen på andra sidan smala havet är tvivelsutan starkast denna gång. Men det är inte Asher som spelar huvudrollen utan snarare parhästen Beskha som går från parentes till en av spelets starkaste profiler. Som en stormvind drar hon fram genom Meereens blodstänkta gator samtidigt som jag, i rollen som Asher, försöker hitta sätt att tygla henne.
Med känslor kommer man långt
Besluten svider. Jag vet inte vilken skillnad de faktiskt gör men de känns blytunga. Det är minst lika viktigt. När jag som lorden av Ironrath för en gångs skull lystrar till hjärtat och inte hjärnan blandas hopp med tvivel. Runt om ser jag mitt folk resa sig och för första gången på länge lyser deras ögon av hopp och förtröstan. Själv kan jag inte låta bli att tänka: "Har jag precis avkunnat en dödsdom för honom?"
En slags nattvard. Hur mångas Judas finns kring det här bordet?
Mira fortsätter sin klassresa från tjänarinna till att bemästra spelet om järntronen (eller åtminstone spelet om järnträden). Det hela är mycket tillfredställande. Gareds del är fortfarande den som inte riktigt passar in. Å andra sidan sjuder den av mystik och jag är hemskt nyfiken att ta reda på vart hans resa norr om isväggen kommer att bära oss.
För äntligen är Game of Thrones i Telltales regi relevant. Berättelsen tog tid att bygga upp men har äntligen klivit ur skuggan och blivit sin egen.
