I en värld av regn, neon och cybernetiska implantat kontrollerar du fyra agenter vars uppdrag är att bryta det monopol som Steven Dengler och hans företag Dracogenics har över stadens återupplivningsteknologi. Detta monopol har gett Dengler enormt politiskt inflytande vilket i sin tur innebär att hans företag nu – som alltid i cyberpunk – kontrollerar hela staden. I #Satellite Reign är det upp till dig att sätta käppar i hans diktatoriska hjul.
Fyra karaktärer med fyra distinkta förmågor.
Detta gör du genom att smyga och hacka, eller utöva blodbad i frihetens namn. Det finns många vägar genom spelet, och inledningsvis är det lätt att bli överväldigad av den stora mängden uppdrag och alla olika sätt att klara dem. Spelet förklarar bara det allra mest grundläggande innan det släpper ned dig i en hyfsat öppen stad som du är fri att utforska allteftersom du låser upp nya kvarter.
Det är för det mesta ganska kul. Gruppen du styr över består av en soldat, en sjukvårdare, en hackare samt en infiltratör, och de har alla olika förmågor som styr hur de tar sig an utmaningar. Soldaten är, förutom en biff med stort gevär, den enda som kan mecka med elektronisk utrustning. Hackaren hackar både ting och folk, medan infiltratören klättrar fram osynligt. Supportagenten vårdar och boostar gruppen på olika sätt. Att ta sig osynligt genom ett stort komplex är ofantligt belönande, även om det alltid finns en viss risk att något går snett och du behöver dra fram bössorna. Det kan i sin tur leda till riktigt hårresande tjurrusningar mot utgången.
Bullrigt
Jag önskar bara att Satellite Reign hade varit lite bättre på att låta mig uppgradera min smygförmåga på flera och roligare sätt. Lejonparten av all utrustning som man forskar fram är olika vapen och diverse modifikationer till dessa, vilket känns som en besvikelse när jag försöker att hålla mig i skuggorna så mycket som möjligt. Det hjälper inte att uppgraderingarna för smygandet under spelets andra halva inte består av nya sätt att tackla situationer på, utan bara ger alla karaktärer tillgång till vad som tidigare var klasspecifika förmågor.
2015 var sommaren då publiken till slut fått nog av Allsång på Skansen.
Detta leder till att det väldigt sällan är nödvändigt att ta med sig hela gruppen in i de olika anläggningarna, som i början av spelet. Jag använde mig nästan uteslutande av en hackande infiltratör, och när min soldat till slut fick tillgång till både min hackare och infiltratörs förmågor var han så gott som komplett.
I slutändan är det dock fortfarande ett bra spel, vissa skavanker till trots. Jag gillar verkligen idén med ett strategispel i en öppen värld, och friheten det ger mig att tackla olika uppdrag hur och när (och om) jag vill. Det är någonting som jag gärna ser utvecklas mer framöver. Jag hoppas bara att smygandet utvecklas vidare också.
