Det smått osannolika #The Misadventures of P.B. Winterbottom är en plattformspusslare som inte borde finnas. Inte för att den saknar existensvärde - spelet är tvärtom i sina bästa stunder en roande historia med lika delar problemlösning och precisionskrävande balansövning. Indieutvecklaren #The Odd Gentlemens digitala debut är snarare så absurd, så visuellt avvikande och så originellt producerad att dess plats på Xbox Live Arcade är allt annat än självklar.
Nytänkande och normbrytande
Som den hattbeklädde, tystlåtne och tämligen slätstrukne huvudpersonen P.B. Winterbottom skall du jaga pajer på 75 banor fördelade över fem akter (läs: spelvärldar). Så snart samtliga pajer på en bana är uppätna fortsätter handlingen till nästa. Utmaningen ligger i att nå pajerna, som undantagslöst är placerade utom räckhåll för spelaren. Med spelmekaniska grepp som närmast för tankarna till 2008 års unisont hyllade #Braid har Odd Gentlemen lagt in möjligheten (och nödvändigheten) att med en knapptryckning skapa kloner av Winterbottom. För varje ny instans av huvudpersonen som du skapar kan du spela in ett rörelsemönster som klonen det oändliga upprepar i en slinga.
Tanken är att utnyttja klonerna för att iscensätta händelsekedjor där varje klon påverkar nästa, exempelvis genom att låta nummer ett hoppa på en gungbräda som skickar iväg nummer två genom luften för att nå en knapp som aktiverar studsmattan du själv står på. I takt med att banorna blir större kan allt fler kloner tillverkas, vilket snabbt gör kedjorna och problemlösandet allt mer komplext. Kul, även om svårighetsnivån snabbt stiger.
(ovan från vänster) - Inspelningsfunktionen, onda kloner och surrealistiska landskap
(nedan) - Ack, du ljuva stumfilmsromantik; paraplyflygning över svartvita husknutar
Det torde ligga i sakens natur att såväl grafik som ljud är helt underordnade spelidén. Faktum är att Winterbottom lika gärna skulle kunna åtnjutas i minimalt flashutförande i valfri webbläsare. Då Odd Gentlemen uppenbarligen tänkt sig en upplevelse som skall påminna om en tecknad, interaktiv stumfilm är de enda ljud man bjuder på en pianobaserad musikkuliss. Spelets svartvita hustak, skorstenar, klocktorn och tvättlinor må vara elegant inspirerade av barnbokstecknaren Edward Goreys alster och har med sitt närmast unika bildspråk tveklöst karaktär, men blir samtidigt snabbt enahanda i takt med att det står klart att man inte varierar sig inom det anslagna temat.
Modigt men enahanda
Att utvecklarna valt att totalt gå mot alla designregler som genren stipulerar är värt en applåd på stående fot. Att helt frångå grälla pastellfärger, fysikbaserade shadereffekter och de spelelement som år 2010 kan anses som nödvändiga för kommersiell framgång och istället satsa på i det närmaste konstnärliga kvaliteter är ett djärvt drag - inte minst när hela projektet i slutänden måste ros hem ekonomiskt. Goda intentioner till trots är emellertid Winterbottom ändå inte spelet som kommer att rita om landskapet för indieutveckling. När spelkonceptet vilar på ett enda ben - masskloning och inspelade rörelsemönster - och dessutom upprepas 75 gånger i rad är det svårt att frammana några djupare känslor för den mustaschprydde protagonisten och hans svartvita kopior.
[video=3643]
