"Se till att början och slutet är bra", menar vissa som ger skrivråd. Läsaren charmas och lämnas med något värt att minnas. Om samma sak funkar för spel är tveksamt. Men klart är att CI Games inte jobbar så. Med Sniper: Ghost Warrior 3 gör de precis tvärtom.

Två minuter in i prologen vägrar en AI-trigger att aktiveras, min datorstyrda kollega blir stående med blicken rakt ut i luften och jag får starta om. Fem minuter senare händer samma sak igen. Det är ett vågat statement: "Kolla här, vi har gjort ett skitdåligt jobb!" "Igen...", tänker man. För under sina 15 år på jorden har polackerna gjort mängder med spel du inte har eller inte vill ha hört talas om.

Med Sniper: Ghost Warrior 3 vill de steppa upp från B-spelsträsket. De skaffar Cryengine-licens, skriver en story knuten till dagsaktuella spänningar i Georgien och placerar det hela i en någorlunda öppen spelvärld. Men ja, du har redan fattat att de hovrar rätt långt från GTA-kvalitet. Jämför hellre med varenda tuff, ärrad soldat-klyscha som både spel- och filmvärlden fött fram. Tror du mig inte? Kolla in bilden.

Riktigt tuffa klichésoldater låter inte lite vinterkyla sätta stopp för en omotiverad urringning.

Som prickskytteexperten Jon North bekämpar du separatister och kriminella i storslagna bergiga landskap, samtidigt som du letar efter en försvunnen bror. Du hinner också antyda en tidigare kärleksaffär med den blonda damen ovan, hon bredvid den mörkhåriga med Jürgen Habermas-djup urringning mitt i vinterkylan. Du får tro mig på mitt ord när jag säger att varken berättelse eller karaktärer når samma djup.

Ghost Warrior 3 har en allvarligare framtoning än den lökiga och arkadiga (och rejält roliga) konkurrenten Sniper Elite 4. SI Games kopierar oblygt den senares patenterade slow motion-kulkamera, fast klädsamt nog utan röntgenvyerna. Men slafsigt är spelet, med blodsprut, knivar i halsar och och smärtsamma stön. Det gör tydligen ont att dö prickskyttedöden.

Bror Robert blir stående sysslolös några minuter in i prologen, när första buggen visar sig.

Det bitvis vackra landskapet är fyllt av berg och kullar, som gör att världen inte är helt öppen. Du kör huvuduppdragen i bestämd ordning, men en del av dem ligger i så öppna områden att du kan ge dig på fiender och ta dig fram till delmål lite varifrån du vill. Du utgår från ett safe house, där du köper och uppgraderar vapen och utrustning i takt med att pengar och erfarenhetspoäng ramlar in. Sympatiskt nog finns fast travel-punkter utspridda på kartan och blir upplåsta i takt med att du upptäcker världen; du behöver alltså inte kuska runt i bil till samma ställe flera gånger om du inte vill.

På plats inför uppdrag finns ofta högt belägna platser varifrån man scannar av området efter fiender och annat. En drönare kan användas för rekognoseringen, och den är så effektiv (dessutom rätt kul) att jag väljer den istället för den rätt sega processen att beta av miljön med kikarsiktet, särskilt innan jag uppgraderat till ett med zoom. Fuskläget scout visar intressanta föremål och taggar dessutom fienderna (ibland, det kan bugga). Beroende på svårighetsgrad visar siktet exakt var du träffar eller så får du ställa in avstånd och korrigera utifrån vindmätaren i siktet.

Världen viker sig under Jons fötter.

Ta ett djupt andetag innan du kramar avtryckaren, för missar du kan du få börja om uppdraget. Man kan inte spara när man vill, och spelet sparar bara vid bestämda checkpoints som ibland kan ligga en kvarts speltid ifrån varandra. Det här skapar ett spänningsmoment, samtidigt som det känns galet omodernt – varför inte låta spelaren själv välja?

Det känns nästan bortkastat att ta upp enskilda brister i ett spel så opolerat och dåligt designat som detta. Amatörismen genomsyrar det mesta, som när jag räddat en civil kvinna från tre kidnappare. Hon stirrar sammanbitet på deras döda kroppar och utbrister "Jag ska döda dem för vad de gjorde!" Andra civila som just undgått säker död genom nackskott efter att ha grävt sina egna gravar vägrar fly när jag befriar dem: det finns en fiende kvar i området som kan döda dem, säger de.

Men det största irritationsmomentet är laddtiderna. Det tar över fyra och en halv minut att ladda kampanjen på en vanlig PS4 – en nostalgitripp till tiden då datorns lagringsenhet hette 1530. På pc med SSD går det anständigt fort, medan laddtiden med en vanlig hårddisk sträcker sig bortåt två och en halv minut.

Trots att pc-versionen hänger sig och att en bugg där gör att jag faller genom jorden, är den avsevärt roligare att spela. Dels på grund PS4-versionens usla framerate, men också för att precisionsskytte förstås funkar bättre med musstyrning. Det må vara självklart, men tål ändå att nämnas: spelet ser markant bättre ut på pc än på konsol, och med mina två testsystem (ett med Geforce GTX 1080, ett med GTX 1070) nås uppemot eller över 60 fps med allt maxat (2560x1440 respektive 1920x1080 i upplösning). Konsolversionen är inte i närheten av de siffrorna; den klarar inte ens stabila 30 fps ens med PS4 Pro. Och ändå ser spelet inte bra ut där.

Sniper: Ghost Warrior 3 är inte utan förtjänster, även om de första uppdrage är så tråkiga att man tror spelet försöker dölja sina bättre sidor. Längre in växer variationen, och det finns några riktigt underhållande missions som att infiltrera en tågstation och sätta eld på vagnar med bränsle. Det har en öppenhet och struktur som gör att jag gärna försöker flera gånger. Längre in i kampanjen ger min ständigt växande arsenal av vapen och grunkor fler val, och spelet känns ibland friare än vad det faktiskt är.

Men på det hela taget saknas det kunnande som krävs för att lyfta spelet från mediokerträsket, och CI Games får nöja sig med ännu ett knappt godkänt-betyg. Ännu ett B-spel, om än med AAA-ambitioner.

Fotnot: Testat på Windows, PS4 och PS4 Pro.

Sniper: Ghost Warrior 3
2
Tveksamt
+
Varierade uppdrag
+
Ambitionen att göra bättre ifrån sig än förr
-
Patetisk story och karaktärer
-
Gravt buggigt
-
Laddtider från helvetets nionde krets (läs: 80-talet)
-
Ingen co-op eller multiplayer alls
Det här betyder betygen på FZ