Klickfiske. Det är min första tanke när jag mot mitt bättre vetande följer länken som tar mig till en ledare hos en av Sveriges kvällstidningar. Där läser jag samma text som vi läst så många gånger förut. E-sport är ingen sport. Man sitter ju still, rör mest på fingrarna. Och ungdomen måste minsann röra sig mer, skala bort skärmtid. Och så vidare. Är det inte gamla avdankade idrottare är det en anonym "ledarreaktion" som publicerar samma gröt vi läst otaliga gånger tidigare.

"Att erkänna e-sporten vore ett slag mot folkhälsan"

De menar att våra OS-trupper inspirerar ungdomen, får dem att bli vintersportare, och att detta är botemedlet mot våra allt mer stillasittande liv. Att erkänna e-sporten vore ett "slag mot folkhälsan" konstaterar man och orerar vidare kring att pojkar som rör sig får bättre betyg. Man lyckas också få in debatten kring mobilförbud i skolor och luddiga betygskriterier för idrotten.

Spretigt.

Sporten, och den traditionella synen på den, känns lite som den där osäkra sjundeklassaren i märkeskläder som snackade skit om dina hemsydda shorts och gjorde allt för att impa på det tuffa gänget i nian. Så skit i deras glåpord och gliringar, vi vet alla att det är nördarna som kommer att gå längst i livet. Inte de som tillbringade högstadiet i rökrutan.

Jag vet att ett erkännande av e-sporten i Riksidrottsförbundet skulle göra det lättare att få sponsorer och skaffa visum inför turneringar. Jag vet att många säkert skulle få det lättare att motivera timmarna av hård träning varje dag om e-sporten blev invald men vi kan inte sitta och vänta flera år på deras beslut eller till nästa OS. E-sport är redan en sport.

"Det kräver hängivenhet, vinnarskalle och ett jäklar anamma"

De stora turneringarna fyller redan jättearenor, fastän matcherna kan ses lika bra på en skärm. Finalen i den senaste CS-drabbningen hade över en miljon tittare. Man når heller inte elitnivå genom att "sitta framför datorn och röra på fingrarna". Det kräver hängivenhet, vinnarskalle och ett jäklar anamma. E-sporten behövde inte de olympiska spelens eller någon organisations godkännande för att komma så här långt.

Och vet ni vad det fina är? Att vara bland de bästa i världen i Dota, Counter-Strike eller Overwatch behöver inte innebära dålig hälsa eller kassa betyg. I alla fall inte i jämförelse med någon som hårdsatsar på en traditionell idrott. De flesta lag inser att fysiskt och psykiskt välmående är ett måste för att kunna prestera på topp i flera timmar i sträck.

Så hur löser vi att killar generellt sett har sämre betyg än tjejer, att ungdomar behöver röra på sig mer och lärarnas kamp mot mobilernas dragingskraft?

Ingen aning.

Jag vet bara att spelandet fick den där rultiga killen med hemsydda shorts att förstå att man kunde vara bra på något som inte innefattade bollar, rep och plintar. Nu blev jag varken e-sportare eller idrottare men självkänslan som odlades under CS-matcher och Super Mario-prestationer fick mig att inse att det mesta går att uppnå om man bara försöker tillräckligt hårt.