Jag har aldrig tänkt tanken förut, men tänker den nu: bajsar vampyrer?

Att de suger blod, skyr solljus (relaterar!) och inte kan se sin spegelbild vet ju alla, men hur är det med toalettvanorna? Min undran grundar sig i det synnerligen skitnödiga Vampire: The Masquerade - Swansong. Hela den fisförnäma ensemblen krystar fram replikerna, men trots att de tar i och tar sig själva på blodigt allvar blir det påfallande ofta poänglöst och livlöst.

"Bajsar vampyrer?"

Visst, ett spel om och med vampyrer bör bokstavligen sakna puls men jag vägrar tro att det i samma veva ska ha ihjäl sina spelare? Också? Nåväl.

Swansong anammar World of Darkness. Den värld som alldeles för länge sedan gav oss kultklassikern Vampire: The Masquerade - Bloodlines, och som kanske en dag ska ge oss Bloodlines 2. Eventuellt. Utvecklingen är som bekant tumultartad och i dagsläget högst oklar.

Hänga gubbe.

Swansong präglas av interaktiva dialoger, där dina stats väger tungt.

Även vampyrer tvingas handskas med disk.

Huvudrollstrions relationer är ansträngda.

Mums.

Swansong är inget bra tröstpris. Dels för att det är svårt att rekommendera, dels för att det spelar i en annan genre. Big Bad Wolf har tidigare gett oss det The Council, en sällsam mix av Telltale-likt berättande och rollspelande där vi snarare än att levla hälsa och styrka levlade vett, etikett och logik. Ett halvdant, halvtrasigt spel som lyftes av ett unikt genomförande.

Swansong borde ha tagit detta till nästa nivå men i stället tvingas vi ta ett steg tillbaka.

Berättelsen kretsar kring vampyrsekten Camarilla i Boston, som nyligen ingått i en pakt med en skock blodsmagiker. Samma kväll som föreningen firas ljuder ett larm genom hela sekten som kan äventyra dess existens. Kaos råder, förvirringen är stor, och en trio beger sig ut i höstnatten för att nysta i de blodiga trådarna som förhoppningsvis leder fram till sanningen.

Anmärkningarna blir många. Karaktärsmodellernas animationer är hopplösa, ögonen berövade på allt liv och leveransen av replikerna går från medioker via usel till, tja, inget alls. Det händer nämligen att dialogen faller bort helt. Ärligt talat gör det inte alltför mycket, då Swansong är sprängfyllt med dialoger, lore och textväggar som säger mycket utan att säga något alls.

Pusslen är långsökta, berättelsen spretig och det där unika gameplay-systemet får kämpa för att skina. Emellanåt glimtar det till, och det är ändå trösterikt när så mycket annat i spelet sviker.

Swangsong bygger vidare på The Councils nobla system där ett välsmort munläder spelar större roll än bomber och granater. I det nya äventyret tillkommer emellertid en rad krafter som hör vampyrer till – i både dialoger och utanför. Förmågan att smickra, övertyga och dra slutsatser samsas med betydligt mindre jordnära förmågor från trion i huvudrollen.

Såklart tvingas deras hunger då och då stillas, på mer eller mindre oskyldiga själar.

"Svansången blev visst en klagosång"

Nattklubbsdrottningen Emem luktar sig till sina byten via en snitslad, glittrig bana. Ytterligare ett vasst verktyg i deckarlådan är möjligheten att tjuvlyssna genom väggar. Leysha plågas och präglas av visioner och har nyligen tillbringat flera år på ett mentalsjukhus för vampyrer. Förutom synerna kan hon göra sig osynlig eller smälta in i omgivningen på andra vis. Under ett uppdrag i en luxuös takvåning förklär hon sig till polis, forensiker och FBI-agent för att luska i blodbadet som forsar genom takvåningen.

Galeb är torr på ett oemotståndligt vis.

Jag är rädd att han är död.

Vampyrer gonna be vampyrer.

Emem har levt ett par hundra år. Då blir det en del trauman.

Leysha är udda men kan lustigt nog ändå smälta in överallt.

Trion avrundas med Galeb, äldstevampyren i Boston som kan avgöra vilka som är vampyrer eller ej genom ett kort ögonkast. Han är sannolikt min favorit, tack vare no nonsense-attityden.

Galeb, Leysha och Emem får dock kämpa för att hålla liv i deckargåtan. Då nya ansikten och namn fullkomligen forsar fram är det svårt att hålla koll på vem som är vem, än mer vem som rimligtvis kan ligga bakom dådet som skakar vampyrsekten. Det känns ungefär som att börja kolla på en intrikat dramaseries final, utan att ha sett något av det som föregick den.

Vampire: The Masquerade - Swansong är kämpigt att ta sig igenom. Det är i sin natur inte mycket till spel, då det är narrativet som spelar roll här. Men när berättelsen spretar, haltar och levereras tveksamt är det svårt att hålla motivationen uppe. Svansången blev visst en klagosång.

Fotnot: PS5-versionen testad. Premiär till den och pc, Xbox Series/One, PS4 och Switch den 19/5.