Alone in the Dark, originalet från 1992, har en av de mest imponerande inledningarna på ett skräckspel någonsin sett till dess ålder och hur mycket det försökte göra med så stora tekniska begränsningar. Karaktärsmodellerna – inte minst de bedårande monstren – är mest ett gäng löst sammanfogade geometriska former, men ändå fick jag och många andra kalla kårar och svettiga handflator av spelet.
Det hela börjar med att en groda hoppar över en väg. Sedan följer vi en av spelets två valbara huvudpersoner upp på vinden till ett riktigt knarrigt spökhus. Efter en stunds utforskande kommer en zombie upp ur en lucka i golvet och någon sorts märklig flaxande best kastar sig in genom fönstret (flera år innan den där hunden hoppade in genom fönstret i första Resident Evil). Det är, eller var då i alla fall, riktigt pulshöjande. Det riktigt briljanta är dock att du kan förhindra båda monstren från att ens komma in i rummet genom att flytta en kista över golvluckan och knuffa en garderob framför dörren (även detta något diverse senare skräckspel lånat).
Nya Alone in the Dark börjar likadant. Alltså, det börjar med en groda på en väg. I övrigt har det ingenting av den briljans eller det nytänk som utmärkte originalet. Istället får vi lite dialog mellan ett par renderingar av Jodie Comer, som spelar Emily Hartwood, och David Harbour, som spelar Edward Carnby. Det är alltså samma karaktärer som de geometriska styggelserna i originalspelet. De sitter och pratar i en bil, följt av en tämligen händelselös promenad genom en källare.
"Ett sammelsurium av idéer vi redan sett bättre genomförda förut"
Målet är att utforska mentalsjukhuset Derceto Manor för att hitta Emilys farbror Jeremy, som verkar ha antingen blivit galen eller snubblat över någon sorts ockult hemlighet. Precis som i originalet får du välja vilken av Emily eller Edward du vill spela som. Det gör viss skillnad för dialoger och hur olika mellansekvenser utvecklar sig, men av det jag sett är spelet i stort sett sig likt oavsett (jag klarade spelet som Edward, men har även spelat en bit som Emily).
Med några rejäla lager atmosfär, ett bra manus eller bara intressant monster- och miljödesign kan även en standardskräckis lyfta, och Resident Evil 4 visade för längesen att bra action och glimt i ögat kan väga upp för svagare skräckelement. Men Alone in the Dark tar inte riktigt ut någon specifik riktning fullt ut, utan lånar istället lite här och lite där för ett sammelsurium av idéer vi redan sett bättre genomförda förut. Alone in the Dark anno 2024 visar inte vägen, det släpar efter.
I begynnelsen var... en groda.
En extra karaktärsmodell som flirtar med originalet.
Det är inte det att utvecklarna inte försöker krydda till det. Ibland försöker spelet ha lite mer psykologisk tyngd – eller åtminstone tvetydighet – åt Silent Hill-hållet, och andra gånger vill det bjuda på intensiva stridssekvenser och till och med ett par bossar. Alone in the Dark har sina stunder, inte minst miljöerna (den amerikanska Söderns 30-tal har en naturlig, kvalmig klaustrofobi som ibland spricker igenom), men det vill aldrig lyfta riktigt ordentligt. Vi löser standardpussel (borde vi inte förbjuda slidepussel snart, detta borde väl mänskligheten kunna enas om?), skjuter oinspirerade, stapplande monster och benar ut ett Lovecraft-doftande mysterium som sällan känns särskilt mystiskt, och som slutar i ett rejält antiklimax till slutboss.
"Ett Lovecraft-doftande mysterium som sällan känns särskilt mystiskt"
Till skillnad från originalspelet stöter du av och till på andra karaktärer (patienter och personal på Derceto), men de förblir tunna pappfigurer och dialogerna blir bitvis mer frustrerande snarare än mystiska när alla tenderar att prata förbi varandra hela tiden utan att ta bladet från munnen. Det är en svår konst att skriva mysterier där man som spelare inte vet vem som går att lita på eller vad som egentligen försiggår – om allt bara utspelar sig i huvudkaraktärens huvud eller om det faktiskt är något ockult på gång.
Alone in the Dark är långt ifrån det sämsta försöket jag sett, det har bara svårt att hävda sig ordentligt. Det har gått över 30 år sedan originalet, så det är inte rättvist att hoppas på att ett nytt spel i serien ska kunna vara lika innovativt, men däremot behöver det hålla jämna steg med de spel som höjt ribban under de där årtiondena – men tyvärr gör det inte riktigt det.
Gammalt möter nytt.
Nya Alone in the Dark är överfullt med kärleksfulla och lagom tydliga referenser till originalet, så det märks att utvecklarna verkligen tycker om serien och har velat göra något bra av detta. Jag älskar originalet, men även jag måste ju erkänna att det inte åldrats särskilt väl (ingen ny spelare skulle få några svettiga handflator av att spela det idag, annat än möjligen av frustration över spelets många ålderdomliga egenheter), så en modern uppdatering hade varit väldigt välkommen. Inte minst eftersom vi fått så många dåliga uppföljare i serien genom åren.
Efter alla dessa år hade jag helt enkelt hoppats på mer än så här; jag hade så hemskt gärna sett ett ljus i slutet av den tunnel som är AitD-seriens förfall. De goda idéer som finns här går i slutänden vilse i ett mörker av klumpiga strider, oinspirerade pussel och en intrig som, trots goda ansatser, inte bär hela vägen i mål.
Fotnot: Alone in the Dark släpps den 20/3 till pc, PS5 och Xbox Series. Testat på PS5.
