I veckan blev det klart att Ennio Morricone får Polarpriset. Bara några dagar efter utannonseringen släpptes #Red Dead Redemption. I skrivande stund funderar jag starkt på att ta med mitt ex av spelet till prisceremonin och se om jag inte kan få den 80-årige italienaren att signera spelet.

Anledningen är självklar. Utan Morricones musikala arv hade vi antagligen inte fått bekanta oss med den halvironiska, råa och estetiskt utflippade version av "Vilda västern" som Sergio Leones spaghettivästern-filmer gav oss. Musiken är en så pass bärande detalj att det är omöjligt att tänka sig filmerna utan den. Och på samma gång är det omöjligt att tänka sig ett västernspel utan Morricone-inspirerad musik. Såväl #Lucasarts förstapersonsskjutare #Outlaws som #Neversofts skitiga Deadwood-pastisch #Gun gick loss för fullt på munspelet, orgeln och manskörerna. Och om ni tror att de hippa Houser-bröderna föredrar en klassisk Hollywood-orkester framför abstrakta och vansinniga ickeinstrumentella ljudarrangemang så tror ni givetvis (och lyckligtvis) fel.

Den amerikanska drömmens ursprung

En ensam sträng på en sorglig elgitarr ljuder stilla och klingar bort i mörkret. Månen står högt på himlen och prärien breder ut sig som ett kaktustaggigt lapptäcke så långt ögat kan se. En gam cirklar runt en hög klippa. Någonstans långt borta ylar en varg. Jag rider omkring här, utan mål, med ständig gåshud. Rockstar har på ett imponerande sätt fångat klichébilden av den amerikanska ödemarken. När det gnisslande munspelet tar ton igen så tycks det mig också som att det nattsvarta landskapet plötsligt svämmar över av intryck; falska, underbara minnen från en tid då allt var mycket enklare.

Man kan jaga alla djur man ser för att sedan flå dem och sälja skinnet och köttet.

Det är minnen som rör den sägenomspunna amerikanska drömmen. Egentligen är det ju ganska lustigt att inte #Rockstar gjort ett västernspel förrän nu, så besatta som de visat sig vara av idén om Amerika som möjligheternas land. Här kan vem som helst starta om, få en andra chans.
Fast så enkelt är det ju aldrig. För vissa är det synnerligen svårt att släppa taget om det förflutna. Särskilt när de tvingas tillbaka.

Brokigt birollsgalleri

Red Dead Redemption inleds med att den ärrade före detta rånaren John Marston sätter sig på tåget tillbaka till den sista resten av det som en gång var Vilda västern. Året är 1911 och Amerika är på väg att bli urbaniserat. Regeringen har tagit krafttag för att bli av med de sista oegentligheterna i de mindre civiliserade områdena. Därför har de "anställt" Marston för att döda sin gamle kumpan Bill Williamson som fortfarande sprider skräck på prärien.

Sidouppdragen är många och ofta riktigt påhittiga. Här är det kanske läge att leka Lucky Luke med repet?

Efter ett mycket olyckligt försök att ta tjuren vid hornen inser Marston att han kan komma att behöva hjälp med sitt uppdrag. Vilket är den ursäkt Rockstar behöver för att få introducera sina säregna och stiligt utmejslade birollskaraktärer; underbara individer, lika galet roliga som ångestmättande sorgliga. Här finns lätt perverterade likletare, alkoholiserade irländare, skönsjungande (och falskspelande) revolutionärer, fräcka ranchägare i kjolbyxor och ockerosande elixirmixare. Dialogerna med dessa rättvisans (nåja) förkämpar är obetalbara.