Recension – Dungeon Siege

Dungeon Siege är starkt fokuserat runt diverse olika uppdrag, i RPG:s oftare kallade quests. I båda världarna som följer med spelet så finns där en huvud-quest som byggs upp av ett flertal mindre uppdrag. Det finns dessutom diverse uppdrag som är helt fristående och därmed valfria. Så långt så bra. Men som jag hade gissat så består Dungeon Siege i stort sett av en enda lång monsterslakt. En handfull monster hoppar på en, man dödar dem, går några meter och så kommer nästa skock. Emellanåt kommer man till en stad för att sälja artefakter och köpa ny utrustning, men sedan fortsätter det precis likadant igen, från början till slutet.

Men även om jag låter negativt så är det faktiskt tvärtom. Gas Powered Games, utvecklarna bakom Dungeon Siege, har inte gjort spelet till ett stereotypt action-RPG av misstag. Där finns de röda hälsoflaskorna, de blåa mana-flaskorna, mängder av vapen, magiska rustningar, trollformler och framför allt mängder av monster. De försöker inte skapa ett rollspel med en djupare mening eller väl genomarbetad story. Det är kort och gott ett spel som lever på att ha allt som krävs för ett vanligt action-RPG men som höjer sig från mängden på vissa punkter.

Variation

Det låter kanske fel att tala om variationsrikedom och Dungeon Siege samtidigt. Jag har så långt beskrivit det som ett enda långt monsterslaktande rakt igenom. Men hade fienderna varit likadana och miljöerna monotona hade ingen orkat längre än några minuter innan man tröttnat. Variationen på monstren är stor och man behöver inte möta samma monster för länge. Vissa existerar bara på ett uppdrag eller på en väldigt liten del av kartan, medan andra återkommer i nya former under spelets gång.

Miljön är minst lika varierad och det handlar inte alls bara om mörka grottor och fängelsehålor som spelnamnet kan tyckas få en att tro. Största delen av tiden befinner man sig utomhus i stora skogar, på grönskande fält, djupt i mörka träsk eller högt uppe på snötäckta berg. Men självklart finns det även grottor, mörka fängelsehålor och andra ruskiga ställen. Många av miljöerna är till och med riktigt vackra; som isgrottor, stora vattenfall, lavaströmmar etc. Med andra ord finns där en stor variation i både monster och miljöer, vilket faktiskt är en av sakerna som får en att spela vidare. Man vill nämligen vara säker på att man inte missat något.

Grafik

Om monster och miljön är två av spelets viktiga faktorer, så är det grafiken som gör dem till detta. Det är utan att överdriva jag kan säga att grafiken i Dungeon Siege nog är den bästa man sett i ett RPG till dagens datum. Effekterna är imponerande och möjligheterna att både rotera kamaren och ändra den i höjdled är ett klart plus. Men mest imponerande av allt är kanske att det inte finns några uppdelade zoner och inga laddningstider. Från början till slutet kan man gå rakt igenom världen utan att behöva byta bana eller på något annat sätt få ett avbrott i spelandet.

Rollspel

Även om jag tycker benämningen rollspel bör användas just när det handlar om att spela en roll så används den idag oftare för att beskriva ett spelsätt där man följer en karaktär som blir starkare, bättre och mer erfaren genom spelet. I Dungeon Siege får man bara välja utseende och namn på karaktären till en början. Sedan utvecklas karaktären och attributen beroende på vilka vapen man använder. Väljer man en pilbåge så ökar Dexterity och Ranged Weapon. Ett närstridsvapen ökar Strength och Melee Weapon medan Combat Magic och Nature Magic ökar Intelligence. På detta sätt kan man välja om man vill specialisera sig inom ett speciellt område eller hellre bli duktig på flera.

I singleplayer kommer man dessutom få möjligheten att styra flera karaktärer vilka man träffar under spelets gång. Man kan få alla karaktärer att agera på olika sätt i strid beroende på vilket sätt de slåss. Det finns till och med möjlighet att sätta upp olika formationer för att se till att de svagare karaktärerna är skyddade. När man sedan börjar spela multiplayer kan man importera sin singleplayer-karaktär dit. Tyvärr går det inte att flytta karaktären åt andra hållet så det blir lätt tråkigt att utveckla samma karaktär i både singleplayer och multiplayer, och i de flesta fall väljer man troligtvis multiplayer framför det andra.

Multiplayer

Det som verkligen för Dungeon Siege framåt är dock möjligheten till att spela cooperative. Även om man snabbt skulle tröttna på singleplayer så är det klart mycket roligare att spela med några kompisar. Desto fler spelare, desto bättre blir dessutom monstren så att det inte skall bli för lätt att ta sig igenom spelet. I multi kan man välja mellan två världar; singleplayer-världen och en som enbart existerar i multiplayer. Den senare har dessutom tre olika svårighestgrader för att man skall kunna spela den om och om igen. Ett av de stora problemen med multiplayer är dock att karaktärerna ligger sparade lokalt. Redan nu finns det fusk för att kunna skapa oövervinnliga karaktärer och man får därför akta sig för att spela mot folk man inte känner.

Slutord

Dungeon Siege har många dubbla sidor. Som nämnts innan är det både variationsrikt och monotont, men det har likaså möjligheten att vara långlivat, men även kortlivat. För den som nöjer sig med att se nya miljöer och monster, förbättra sin karaktär och hitta nya föremål kan nämligen bli sysselsatta många timmar med Dungeon Siege. För den som antingen tröttnar på det ändlösa monsterdödandet eller bara orkar spela igenom uppdragen en gång kommer inte få ut lika mycket av spelet. Spelet är kanske ändå det bästa action-RPG:et idag och framför allt det med överlägset bäst grafik.