Jag började spela #Tearaway. Sedan slutade jag inte. Jag var fastspikad vid pappersvärlden; ridande på en pappersgris genom en pappersravin, vandrande genom näpna papperssamhällen och rullande genom en dal av papper. Allt, precis allt i Tearaway är skapat och vikt av papper, från minsta ekorre till högsta bergstopp. Gula, gröna, blå och röda ark är det enda vi behöver. Jag lovar, du kan klistra fast ordet papper vid vartenda substantiv du läser i den här texten.
Allt är gjort av papper. Allt!
#Media Molecule har vänt blad. Britterna har gått från firade LittleBigPlanet till Tearaway, från 2D till 3D och från kaotiskt kramig co-op till en stillsam, varm soloupplevelse. Men kreativiten har de inte släppt.
#Tarsier Studios lyckades inte gräva upp alla slags Vita-innovationer med #LittleBigPlanet PS Vita. Jag var nog lite dum i huvudet som trodde det. För Tearaway är mer än att flytta lådor med fingrarna och plinka på ett piano. Här lyckas Vitans märkliga funktioner träffa mig rakt i bröstet. Jag river och sliter i papper, vilket skapar nya vägar. Mina fingrar pressar jag rakt upp genom den bakre pekytan in i världen. Med dem boxar jag bort fiender, rullar cylindrar och håller upp ett vattenfall så att sagans ena huvudperson Iota kan skynda förbi.
Varje gång du ser solen ser du dig själv.
Den andra huvudpersonen är jag själv. För varje gång Iota blickar upp mot solskenet ser han mitt ansikte. Hålet i solen är ett fönster till min värld, och när jag ser hur han spricker upp i ett leende är det omöjligt att inte haka på. Målet är att han ska nå fram till mig, och hjärtat mitt sjunger av glädje under resan. Media Molecule leker ofta med den fjärde väggen, de älskar att slå hål på den. Iota springer över trummor som tack vare mitt pekfinger blir till trampoliner. Och Iota studsar på fiender som jag mosar med mitt långfinger.
En älg behöver ett nytt mönster, varpå jag hoppar ur soffan och rusar fram till min förvånade kisse Klara. Sekunden senare har jag fäst hennes tabbyfläckiga mönster på älgen. Därefter ser jag hur det blir en trend hos den övriga älgstammen. Var och en har Klaras häpna ansikte på ryggen.
Kreativitet som måttstock
Tearaway är bara så roligt som du vill att det ska vara. Hittar du ingen glädje i att klippa rosa snöflingor av papper och se flingorna dala ner över pappersskogen, eller att ta lustiga foton av dig själv som sedan dyker upp varstans i äventyret, ja, då kommer du inte hitta särskilt mycket glädje här. Äventyret är nämligen sin kreativitet, sin pappersyta och sina gimmicks. Eller snarare din.
Det konventionella spelet som döljer sig bortom dem är nämligen ett rätt vanligt plattformsäventyr, där Iota färdas längs skogar, mörka lador, uppför ett berg och ner i underjordiska världar. Gillar du att samla på saker kommer du att trivas för här finns mängder med konfetti och paket, vars rosetter du självklart lossar med dina fingrar.
Media Molecule gillar sina idéer nästan lite för mycket.
Kreatörerna vågar lita till sin kreativitet och har till stor del slopat traditionell utmaning. Du vet, svåra strider och oförlåtande plattformshopp. Istället utmanas din egen kreativitet. Ändå lyckas Media Molecule bitvis falla offer för en klassisk fälla. Ett gimmickaktigt moment som är häpnadsväckande första gången har inte samma slags dragningskraft tionde eller trettionde gången. Man hade vunnit mycket på att skala bort överflödiga pappersark och nöjt sig med något kortare men också mer omväxlande. Ett äventyrs storslagenhet mäts inte i antalet timmar, snarare i hur mycket man gör med den tid man faktiskt får.
Men trots stunder av molande tjatighet betyder Tearaway mycket. Det plockar med självklarhet upp stafettpinnen som PS Vitas pärla från #Gravity Rush. Det är ett äventyr som fysiskt kommer mig nära och som bildligt återspeglar världen runtomkring mig. Bara en sådan sak som att du samlar på pappersfigurer i spelet, som du sedan kan skriva ut och vika själv, är en förtjusande tanke. Allt du behöver är din kreativitet, och mycket av den kommer du hitta här.
