Det första uppdraget i #Gods Will Be Watching är ett bra exempel på det bästa som spelet har att erbjuda: protagonisten har infiltrerat en rebellgrupp, som nu tagit fyra personer som gisslan och försöker stjäla deras forskning kring ett biologiskt vapen. För att lösa situationen måste jag se till att min hackare får tag på informationen vi jagar samtidigt som jag hanterar situationen såväl inuti som utanför rummet vi barrikaderat oss i. Gisslan kan orsaka stora problem både om de blir för kaxiga eller för desperata, och utanför närmar sig en polisstyrka som jag måste hålla på avstånd med antingen ord eller vapen. Allt är turordningsbaserat, och med enbart en handling per omgång uppstår det snabbt problem när jag ska hantera flera sådana samtidigt.
Jag gillar det uppdraget.
Första magiska intrycket triggar förväntningarna.
Det är olyckligt att spelet, efter första uppdraget, snabbt börjar visa upp en hel del brister. Det är förvisso lovvärt att uppdragen är så varierade som de är, men det blir en märkbar kvalitetsdipp efter den suveräna inledningen som spelet aldrig riktigt hämtar sig från. Det är också i de senare uppdragen som spelets allra mest frustrerande sidor uppenbarar sig. De kan vara småroliga vid första försöket, men inget av dem lyckas fånga magin hos det första uppdraget som gjorde att varje omspelning kändes som en ny utmaning. I stället känns de bara konstant för långa, och när jag dessutom tvingas spela dem om och om igen blir de snabbt repetitiva.
En långtråkig vandring mot kraschen
Det näst sista uppdraget, en långsam vandring genom öknen, kombinerar denna oändliga repetition med konstanta krascher. Varje gång jag misslyckas kastas jag dessutom tillbaka till början av uppdraget och måste ta mig igenom två långa dialoger innan jag kan försöka igen. Väljer jag att avsluta får jag börja om ännu längre bak och klicka mig igenom ännu fler, ännu längre konversationer för att kunna börja spela.
Ute i öknen dör all form av spelglädje.
Efter att ha slitit under några dagar med uppdraget tar jag mig till slut (äntligen!) fram till slutdestinationen – varpå spelet kraschar. Igen. Jag räknar det till fjärde eller femte gången det hänt under uppdraget, och nu börjar mitt tålamod verkligen att ta slut. Eftersom spelet inte hann registrera att jag klarade uppdraget försöker jag tackla det igen, vilket bara leder till att spelet kraschar ytterligare en gång.
Här ger jag upp. Jag har inte ens lite kul längre. Varsågod: en sågning i stället.
