Där grottan tar slut möter jag en höstlik skog. Löven är gula, i vissa fall har de redan fallit till marken. Från en bro blickar jag ut över en bred flod. På båda sidorna ramas den in av skogen. Längre bort ser jag en damm och anar några hus. Jag kan såklart inte fysiskt förnimma luften men jag känner att den är kall och klar. Det finns bara en väg och den leder framåt. Så jag börjar vandra. Jag börjar tänka.
The Vanishing of Ethan Carter lämnar mycket utrymme för tankar. En stor del av den fyra timmar korta thrillern handlar om att vandra i skogen, längs en tågräls och in i märkliga byggnader. Tystnaden och ensamheten är ständigt närvarande. Det är krypande utan att vara otäckt, spännande utan att vara hetsande. Jag tycker om det.
Som vykort betraktat är Ethan Carter värt fem av fem FZ-loggor.
Att melankoliska spökvandringar är en egen subgenre lärde vi oss av Dear Esther. Men Ethan Carter handlar inte bara om att gå, lyssna och känna. Här finns också rum för egensinnig spelmekanik. Du spelar som Paul Prospero, detektiv som inte bara löser övernaturliga fall utan också tycks ha en släng av det paranormala i sitt blod. Han har kommit till Red Creek Valley för att finna svaret på en enda fråga: Var är Ethan Carter?
En idyll med ett mörker
Det står snabbt klart att den tomma idyllen ruvar på ett mörker. Som Prospero själv säger: "Detta verkar vara en stillsam, vanlig plats. Men jag har lärt mig två saker i livet: ingen plats är stillsam på riktigt, och ingenstans är vanlig." Jag vandrar rakt in i spelets första spökpussel. Det består av en tågräls och en stympad kropp. You do the math.
Det handlar om att rekonstruera mordplatsen med rätt föremål på rätt ställen och när du väl lyckas framträder stilla hologram. Klarar du av att sätta de olika bilderna i rätt ordningsföljd premieras du med att få se hela mordscenen från början till slut. En rätt makaber belöning. Lyckligtvis får du också små ledtrådar om vart du ska gå härnäst.
Spelets pussel mynnar ut i större förståelse för berättelsen.
Polska #The Astronauts når dock inte hela vägen med sitt debutverk. Ethan Carter är väldigt vackert och låter förträffligt, men det krävs mer än grafiker och musiker för att bygga en thriller. Även om nyss nämnda pussel till en början är rejält eggande blir det urvattnat när liknande staplas på varandra. Andra varianter finns, men är en klen tröst. Och ju mer som berättas desto mindre lyssnar jag. Den svarta familjesagan har en ordentlig twist men vägen till upplyssningen är dessvärre höljd i klichéer och förväntade vändpunkter. Vill det sig illa kan sista resan till slutet också vara en orgie i backtracking.
Därför försvinner The Vanishing of Ethan Carter från mitt medvetande i samma stund som storyn når vägs ände. Det är en okej berättelse men spelet är som lyskraftigast när det är tyst och låter mig gå. Så jag slutar lyssna. Och börjar vandra.
