"Egentligen behöver du inte läsa den här recensionen, ögna bara igenom låtlistan." Så inledde jag min text om #Guitar Hero: Greatest Hits och det skulle även kunna sägas om detta omdöme. Men det vore slarvigt. Istället tar vi en titt på hur mycket mervärde #Singstar Kent ger de trogna fansen.
För tre år sedan allierade sig Kent med en mobiloperatör, varpå de med internets hastighet blev kallade sellouts i varenda svenskt musikforum, till och med sitt eget. Ilska färdas som bekant snabbt som ettor och nollor. Att de nu släpper ett eget spel i Singstar-kostym lär också svida i ögonen på alla de som lever för att hytta med näven framför datorskärmen.
Jocke Berg år 1995, 1999 och 2009.
Missförstå mig rätt, jag är ett hängivet fan av Sveriges bästa band (sådetså!) och köper såväl samlar- som nyutgåvor av deras plattor. Jag har inget problem med att de faktiskt kan leva på den fantastiska musik de skapar, även om deras levnadsstandard är ett par hundra pinnhål högre än min. Jag menar, "Utan dina andetag" spelades i kyrkan på mitt bröllop. Tack som fan.
Fel låt vann
Därför är det också den första låten jag letar efter när spelat startar, med en överhängande risk att förstöra den för alltid med mina stämband som måste ha modellerats efter ett rivjärn. När den inte finns blir planen att oralt misshandla "Mannen i den vita hatten" istället, bandets kanske starkaste låt, men inte heller den ingår i den 25 punkter långa låtlistan.
Att över en fjärdedel av dem är från den senaste plattan, "Röd", där de fyra popsnörerna (gitarristen Harri Mänty lämnade 2006) flörtar allt mer med elektroniska och dansvänliga rytmer är för mig helt obegripligt. Speciellt spåret "Ensamhetens" existensberättigande förbryllar när den bryter ut i en 45 sekunder lång instrumental passage som överger mig i en paradoxal pinsam tystnad mitt bland ljudvågorna. Dessutom borde autotune-mixade låtar vara bannlysta från alla formar av karaoke, men det är en ytterst personlig åsikt.
Dålig låt på skiva, dålig låt i spel.
Trots det ibland märkliga låtvalet är det faktiskt menyerna som irriterar mig mest. Att kunna sortera efter bokstavsordning, genre, artist och stämning är kanske bra när du har ett hundratals låtar att välja mellan men var är möjligheten att se dem albumvis? Att menyn i högerkant dessutom är väldigt otydliga mot bakgrunden tycker jag osar hafsverk. Och varför får jag frågan om jag vill använda röststyrda menyer varje gång jag ska in i låtlistan, det valet hör väl ändå hemma i inställningar. Ytterligare exempel på slarv är att balladen "747", som i många år var den givna konsertavslutningen, sorteras in i medlyt "upptempo-låtar".
Singstar Kent är både en gåva till fans som vill efterhärma Jocke Bergs speciella sångstil som ytterligare ett bevis på att det var länge sen bandet kunde sorteras in i indiefacket. Spelet känns mest som förlängd marknadsföring av senaste alstret och lite gnäll är därför befogat. Samtidigt kan jag inte låta bli att nynna på den textrad som definierat bandet i alla år:
"Ni kan skratta om ni vill. Håna oss, vi rör oss, ni står still"
