För många av oss kommer Tim Schafer alltid att vara en av de största. Han har ju trots allt haft ett finger med i utvecklingen av de första Monkey Island-spelen, och sedan, i tur och ordning, skapat #Full Throttle, #Grim Fandango och #Psychonauts. Fantastiska spel allihop. De två sistnämnda medverkar på min egen personliga topp tio-lista över bästa spel genom tiderna.
Även om den här scenen ser märklig ut ligger svårighetsgraden betydligt lägre än i Schafers äldre verk.
Så att säga att jag sett fram mot #Stacking är en underdrift. Schafer själv har dock inte haft en särskilt framträdande roll i produktionen, den tillfaller #Double Fines art director Lee Petty. Det var han som kläckte idén att låta gamla ryska dockor spela huvudrollen i ett tidigt nittonhundratalsdrama som berättas som det vore en stumfilm. Vem som helst hör ju att det är en fullkomligt genialisk idé. Synd bara att spelet inte är lika genialiskt utfört.
Charlie och dockfabriken
Charlie Blackmore är yngst i familjen och väldigt, väldigt liten. Den elake baronen har kidnappat alla hans bröder och systrar, ja, faktiskt så gott som alla fattiga minderåriga. De tvingas nu skyffla kol åt den skurken och på så sätt driva hans tåg, atlantångare och luftskepp framåt. Något som Charlie tänker sätta stopp för.
Eftersom Charlie är en rysk docka (en matrjosjka, närmare bestämt) och, som tidigare nämnt, väldigt, väldigt liten, så kan han hoppa in i och styra dockor som är lite, lite större än honom. Därefter kan han hoppa in i nästa storlek och så vidare. Alla dockor har olika egenskaper, och för att lösa de pussel som står i ens väg behöver man hitta rätt sorts docka. En pruttande farbror är till exempel en gudagåva när man vill utrymma en fin salong fylld med fisförnäma affärsmän.
Fisar får fisförnämnt folk att fly.
Tyvärr är sagda pussel busenkla. Att förstöra en egyptisk utställning genom att skutta in i en mumie och skrämma bort besökarna låter skojigt i teorin, men faller märkligt platt till marken när man gör det själv. Problemet är att allt är så självklart, det finns inget utrymme för något tankearbete över huvud taget, och då känns det inte lika kul att ”lösa” gåtan.
En annan detalj som gör mig besviken är att Stacking inte är särskilt roligt. Jag hade förväntat mig smarta observationer, älskvärda konversationer och knasiga karaktärer (saker som Tim Schafer gör i sömnen) men spelet är förvånansvärt simpelt. Historien är ovanligt rättfram, det finns ingen större interaktion mellan Charlie och de övriga dockorna, och humorn, tja, består av lite pruttar och lustiga miner.
Trots det är Stacking ett oerhört charmigt spel. Estetiken är spot on, dockornas design är så söt att man får hjärtsnörp varje gång man ser en ny trä-Barbie vagga fram, och visst känner man för Charlie och de han vill rädda. Det är ett bra mycket bättre spel än en hel del av den generiska skit vi dagligen blir matade med. Grejen är bara att jag hade förväntat mig ännu mer.
