Till en början känns #The Last of Us som ett Uncharted med #Ico-vibbar. Ännu en Nathan Drake fast med en liten flicka att knyta känslomässiga band till den här gången, istället för en äldre herre som i Naughty Dogs kritikerrosade äventyrsserie.
Men ganska snart blir det tydligt att Naughty Dog har högre ambitionsnivåer än så. Joel och Ellie klättrar in i en söndertrasad byggnad, de letar efter proviant och användbara material. Plötsligt hörs en dörr öppnas och raspiga röster som verkar tillhöra de som Ellie och Joel just undkommit. Därefter följer en sekvens som tillhör bland det mest obehagliga jag sett i ett tv-spel. När Joel stryper ut en skäggig man och krossar skallen på en annan mot en byrå känns det inte som att illamåendet från #Manhunt är särskilt långt borta. Pistolen med det nästan tomma magasinet smäller av på ett sätt jag aldrig hört förut. Hårt och metalliskt, varje kula känns som att den är avgörande för om vi kommer överleva eller inte. Pistolen klickar men Ellie räddar situationen genom att kasta en tegelsten i ansiktet på fienden.
Något säger oss att Joel kommer bli minst lika sönderslagen som Nate Drake.
Paniken är hela tiden precis runt hörnet. Joel hittar en flaska och en gasbinda. Naughty Dog-killen som (kanske?) spelar spelet trycker upp pausmenyn för att kombinera de båda fynden. Tiden fryser inte, de minst sagt ovänliga männen närmar sig samtidigt som Joel hafsar ihop en molotov-cocktail. I den alternativa genomspelningen använder Joel istället gasbindan på en skadad handled. Flaskan slänger han rakt mot en fiendes struphuvud.
Ett av Playstation 3-erans viktigaste spel?
Tempoväxlingarna mellan sanslöst brutal strid och lågmälda samtal i den övervuxna och fullständigt fantastiskt vackra förstörelsen ger The Last of Us-presentationerna en intressant dynamik. Joel berättar för Ellie om den tid som flytt, en värld hon bara hört berättelser från men aldrig själv upplevt. Naughty Dogs förkärlek för dramatiska sekvenser, täta smygövningar och slagsmål som är både snygga och känns på riktigt. Alla delar av vad som skulle kunna komma att bli ett av Playstation 3-konsolens allra viktigaste spel. Kanske kan det bli inte bara ytterligare ett spel där bodycounten slår i taket och fienderna är ännu en krystad zombie-variant – utan där de mänskliga relationerna är vad som för berättelsen framåt. Där ett liv är värt mer än bara hundra mynt och en grön svamp.
Tuffa Ellie styrs av ai:n och är ofta skillnaden mellan en levande och död Joel.
Duon har precis tagit sig förbi två särskilt seglivade jägare och stängt in sig i en hiss. Via en välsutten fåtölj klättrar de upp på hisstaket. Vajrarna som bär upp ekipaget skriker så det ekar i schaktet och de båda skyndar sig upp mot nästa våning. Ellie klarar sig precis in genom de halvöppna dörrarna, men Joels tyngd blir för mycket. Han rasar ner och landar i en mörk pool i schaktets botten. Ropar upp till Ellie att han klarat sig men att hon måste sätta sig i säkerhet och vänta in honom. Med en fladdrig ficklampa som enda ljuskälla simmar han in i en vattenfylld källarvåning. Mörkret kommer åter.
