Du är ett freak. Den där krypande känslan som vi alla hade under perioden mellan barndomen och vuxenlivet. Även kallat tonåren. Där otyglade hormoner frontalkrockade med ångesten över att inte passa in. Kära leksaker började samla damm, det var inte längre socialt accepterat att snacka He-Man på skolgården, istället skulle tjejer eller killar avhandlas. Som om vi visste något.

Det är ingen slump att vampyrer fortsätter att vara en het trend. De ultimata freaksen, som inte behöver leva efter samhällets regler fastän de ser ut precis som du och jag. Alla är byten, inte bara flickor som druckit lite för mycket. Makten de har, kontra osäkerheten de ofta när längst inne i hjärtat. Önskan om att få vara normala igen, drömmen om oskuldsfullheten som skavdes bort av livet.

Sug i dig rök och slå folk på käften - precis som högstadiet!

Delsin Rowe är ingen vampyr men helt klart ett freak. Efter en busskrasch vaknar hans dolda krafter och ingenting blir någonsin detsamma. Sju år efter händelserna i de första spelen är världen också mer medveten om så kallade conduits, kraftledare som det så fint översätts som i spelet. Genom att alstra energin från antingen neon eller rök kan Rowe göra saker vanliga människor bara kan drömma om och det är upp oss, spelarna, att välja om det blir en mardröm eller inte. Med stora krafter kommer ett stort ansvar, och allt sånt dravel.

Trots att världen har känt till dessa abnormiteter i snart ett decennium har inte acceptansen ökat, snarare tvärtom. I Seattle, där #Secon Son utspelar sig, har det statliga initiativet Department of Unified Protection makten och de är ungefär lika toleranta inför avvikande personer som Ryssland, Iran och vissa delstater i USA.

Fostrat missfoster

Med en polis som storebror är din inledande inställning att jaga andra conduits och oskadliggöra dem. Använda ditt eget utanförskap till någonting bra. När jag kliver in i handlingen, cirka en timme in i spelet, har dock ett visst tvivel börjat gro hos Rowe om vad som faktiskt är “bra”. Kanske borde han istället använda kraften för att krossa de som ser honom som ett missfoster. Eller fortsätta på det inslagna spåret som en superhjälte ingen gillar.

Inledingsvis väljer jag det senare - om jag spränger ett gäng drogsmugglande husbåtar i hamnen kanske de älskar mig - och motståndet består därför av knarksoldater med automatvapen. Med möjlighet att teleportera sig, svinga glödgade kedjor och kasta energispikar är de mest irriterande hinder medan jag befriar prostituerade och markerar båtar för sprängning. När det vita pulvret brinner upp i eldklot värda miljoner flyr den ansvarige i en bil och jag följer efter över hustaken. De enkla kontrollerna gör att den övernaturliga parkouren, som lämnar snygga neonspår efter sig, blir ett nöje i sig.

Stadsvandring 100 meter ovanför gatorna

Om du istället vill vara bad guy blir uppdraget att hitta, och förgöra, den ledare vars parti är strängt emot conduits och som försöker sprida sitt budskap helt öppet på gator och torg. Förstör deras propagandatorn, genomsök hela staden efter ledtrådar, samtidigt som DUP-soldater försöker perforera dig. Slå tillbaka med samma hat de riktar mot dig, skalla dem istället för att vända andra kinden till.

Enligt Sucker Punch ska du ställas inför flera liknande val under spelets gång men det är fortfarande oklart om det finns flera slut som avspeglar vägen dit. Det inledande uppdraget lämnade heller inga bestående intryck medan det andra gav löften om något större; den där next-genkänslan som inte riktigt har infunnit sig ännu. Där allt faktiskt är lite större och snyggare än tidigare. Och i en värld där många helst vill att allt ska vara som förr, fast lite bättre, kan det vara gott nog.