Jag gillar olika. När uppföljare påvisar tendensen att vara ungefär samma spelupplevelse som originalet (plus en handfull nya områden och ett någorlunda nytt manus) brukar jag slå bakut och är inte sen med att låta kritiken hagla. Vi spelare förtjänar så mycket mer än en återvunnen produkt.
Samtidigt brukar jag få svar på tal från er läsare och ni har flera goda poänger; "varför ändra ett vinnande koncept?" eller "if it ain't broke, don't fix it". Hade originalet ett smakfullt recept vore det bara korkat att vika av från den vägen.
Uncharted har aldrig utgett sig för att vara något annat än ett klassiskt äventyr.
Så vilken sida har rätt? Jag tänker vara diplomatisk och svara: båda två såklart! Nyckeln ligger i att bevara och förfina det som gjorde den förra delen så populär och samtidigt våga öppna nya dörrar. Det är en fin balansgång som få utvecklare klarar av. #Naughty Dog tillhör ett lysande undantag. Steget mellan #Uncharted och uppföljare, #Among Thieves, var stort och litet på samma gång. Det var tillräckligt fräscht med nya inslag och större variation. Men samtidigt fanns den genuina matinékänslan från originalet där.
Fyra år efter originalet och två år efter den rosade uppföljaren kommer #Uncharted 3: Drake's Deception. Tidigare i år berättade vi om en synnerligen het odyssé i ett franskt palats och avslöjade delar av grundstoryn, den om "sandens Atlantis" och en personlig berättelse om Drake och Sully. Idag får vi se en blötare sida av äventyret och spelar det omtalade multiplayer-läget.
På de böljande blå
De sju haven har alltid varit en djup brunn för äventyrsberättelser att hämta stoff ur. Det finns något väldigt otämjt och farligt med den här – till stor del – outforskade sidan av naturen. Mitt på det stora blå, under en synnerligen stormig natt, hittar vi Nathan Drake. Han vacklar ensam omkring på däck till ett stort fartyg. Båten kränger kraftigt fram och tillbaka av de meterhöga vågorna och Nate beslutar sig att söka skydd under däck. Där är han inte lika ensam.
Tempelruinerna! Notera linbanan som kan användas för att ta sig fram snabbt.
Vi vrider fram klockan en stund. Inte för att spelet blir ointressant, utan snarare för att eldstriderna och Drakes tysta överrumplingar har setts tidigare. Förvisso ser och – gissar jag – känns kamperna mer fysiska ut än någonsin. Men jag vill peka på sådant som är nytt och extraordinärt. Fast jag kan givetvis inte låta bli att nämna det levande ljuset med sina långa skuggor som både ser strålande ut och avslöjar vart fienderna är. Win-win? Ni anar inte.
Vi tar oss djupare ner i skeppet. En felplacerad handgranat senare har Nathan sprängt ett stort hål i skrovet och vattnet forsar obönhörligen in. Det hela är inledningen på ytterligare ett episkt kapitel i historien om Nathan Drake, tillika en uppvisning av Naughty Dogs fingertoppskänsla för nagelbitande spänning. Samtidigt som vi måste hålla koll på de skjutglada fienderna tvingas vi se hur skeppet sakta ställer sig lodrätt med nosen rakt upp i luften. Och det i sig innebär att fysiken får en direkt avgörande roll.
