"Jag kan inte flyga." Orden ekar gång på gång i mitt huvud. Som spelskribent är det viktigt att kunna lite om mycket, eller ännu hellre, mycket om allt. Men titlar med vrålande flygmotorer har aldrig kommit i min väg. Fast det är klart; om jag tänker riktigt hårt och länge, så att varenda hjärncell svettas, kan jag minnas nåt SNES-spel här och en PSone-titel där. Men någonstans på vägen blev det 2000-talet och det har ju hänt en del.
Att kasta sig ut i en blixtsnabb fighterjet och ovanför det soliga Miami kan därför tyckas vara en dödsdom för en landkrabba som mig. Oddsen blir inte bättre av att dussintals terroristskepp yr omkring i luften som irriterande spyflugor. Men vet ni vad? Jag är kungen bland molnen. F-22:an och jag klickar direkt och vi loopar och tumlar runt som om jag aldrig gjort något annat. Är det här ett tecken på simplifierad spelmekanik? Eller är det omsorgsfullt kvalitetspoppad popcorn-underhållning? Idag kan jag inte ge ett tydligare svar än att det lutar åt det senare för #Ace Combat: Assault Horizon.
Realism och Ace Combat är en sällsynt kombination.
Det är ett snällt uppdrag skräddarsytt för inlärning. Till en början jagar jag en fiende i taget och låter kulorna regna över flygplanskroppen. Det är också busenkelt att skjuta iväg dödligt explosiva missiler. Så långt inga omvälvande nyheter, men får jag extra bra korn på mitt mål kan jag snabbt som ögat trycka in axelknapparna och säga hej till autopiloten. Musiken intensifieras, kameran zoomar in dramatiskt och den vilda jakten längs Miamis skyline får – om möjligt – ett ännu högre tempo. Jag kan helt koncentrera mig på att sikta, skjuta och njuta. Då och då avbryts jakten av regisserade sekvenser i slowmotion med närgångna kameravinklar av spektakulära explosioner.
Stämningen är på topp och jag sträcker mig efter ytterligare en näve smöriga popcorn. Men samtidigt som auto-sekvenserna är hårt regisserade så gäller det att hålla tungan rätt i mun. När som helst kan ett fiendeplan få sikte på mig och då är plötsligt jagaren bytet. Jag kan styra ömsom höger ömsom vänster för att hålla mig ur vägen för missilerna som viner om öronen. Men ett ännu bättre alternativ är att sakta ner och göra en överraskande undanmanöver för att ställa ordningen till rätta (det vill säga, jägaren blir åter jägaren).
Räkna med ostiga mellansekvenser.
När terroristerna börjar anfalla i grupp upptäcker jag till min lättnad de ännu kraftigare målsökande missilerna. De sänker skoningslöst flera skepp på en gång i en rad mycket tillfredställande explosioner. Kruxet är att jag bara har ett ytterst begränsat antal supermissiler, så även om suget efter att skicka ut dem i parti och minut finns där, måste jag hålla avtryckarfingret i styr.
Från himmel till en helt annan himmel
Scenförändringen kunde inte vara mycket mer dramatisk. Från det lyxiga Miami hamnar vi i en het och torr öken. Och innan glädjen över att ha kunnat hantera en fighterjet ens har lagt sig sätts jag bakom spakarna till en helikopter. Återigen kommer prestationsångesten krypande: "Herregud, kraschar jag kommer min förhandstitt att göra detsamma!" Men jag kan vara lugn. Dels tycks det inte gå att krascha trots att jag flyger vårdslöst och borde ha blivit en blöt fläck på en utstickande klippformation, men samtidigt är kontrollen – också här – lätt att ta till sig.
Med de två spakarna svänger jag, samt backar och kör framåt. A- och B-knapparna sköter flygbestens altitud. Enkelt så, men samtidigt en milsvid skillnad mot förra uppdragets F-22:a. Just mångfalden kan bli en nyckel i Assault Horizon. Platserna skiljer sig och detsamma gäller fordonen, samtidigt som de är lätta att kontrollera. Efter en minut i min helikopter känner jag mig flygfärdig.
Svårigheten ligger inte att markmotståndet är starkt, utan i hur många de är.
Förutom ett par undantag hittar jag den här gången mitt motstånd på marken, bland de sandiga gränderna eller på hustaken till de sönderskjutna huskropparna. Just terrängen blir en ny aspekt att ta med i beräkningen. För trots att jag har siktet inställt på en, mer än, skjutglad soldat med ett raketgevär så kan han gömma sig bakom byggnader. Betydelsen av att konstant hålla sig i rörelse, dels för att ha bra uppsikt och dels för att parera skottsalvorna från marken, kan inte överdrivas.
Det här ett längre uppdrag och trots att det är både kul och snyggt att sikta, zooma in och skjuta tappar jag fokus efter ett tag. Popcornen tappar sin dragningskraft och blir lite enformigt och långtråkigt att tugga i sig. Men när jag ställer ifrån mig handkontrollen är den bestående känslan trots allt den av tillfredsställelse. Jag kan flyga nu, jag är inte rädd och Ace Combats realistiska nytolkning är både klassisk och ett spel av sin tid.
