Red Orchestra är vad man kallar en framgångssaga, det som startade med ett gäng hobbyutvecklare är idag ett fullfjädrat företag med en egen produkt på hyllorna. FZ hade inför premiären möjligheten att provköra spelet och detta är våra upplevelser.

Tomas Andersson:

Hösten 2001 jublade sig shootervärlden hes över de klassbaserade striderna i onlinedemon av Return to Castle Wolfenstein. Ett knappt år senare korkades champagnen upp igen - Battlefield 1942-smakprovet var mer av samma vara, plus en aktningsvärd fordonspark. Även om dessa storsäljare tycktes bringa nytänkande i genren, var innehållet hämtat från tidigare spel. Inbitna FPS-spelare överraskades alltså inte av nyheterna, storheten låg i det fantastiska utförandet.

Red Orchestra: Ostfront 41-45 lär inte överraska någon, men likväl övertygar det. Kraftigt. Betatestningen för tankarna till glädjen vid de första omgångarna i ovan nämnda spel. Som fotsoldat upptäcker jag tämligen omgående att livet är skört; Stalingrads ruiner är till för att utnyttjas. Gömd i ett mörkt hörn rafsar jag efter siktknappen när två fiender springer förbi på en naken stålbalk tre meter ovanför. Minuten senare dör min grupp som flugor av prickskyttarna i ruinen mittemot. Fem minuters intensiv eldstrid - vi lyckas storma byggnaden!

Det är möjligt att realismen skrämmer bort en och annan arkadslav. Likväl är jag övertygad om att Red Orchestra kommer hyllas fullt ut av såväl spelare som kritiker, det lyckas nämligen pricka in ett par viktiga aspekter av vad som gör spelande så kul - intensitet, särprägel och kunniga utvecklare.

Johan Andersson:

Plötsligt rusar alla soldater, jag själv inkluderad, mot torget, slagfältets mittpunkt. Det är tyst i ett par sekunder innan lugnet bryts av maskingevärsknallar och explosioner. Framför oss kommer den röda armén stormandes och vi tvingas att dra oss tillbaka till slagfältets viktiga försvarspunkt; riksdagen. Innan jag hinner reagera slår fiendens artilleri ner över vår reträtt och nästan hela den tyska defensiven splittras. Sargade kroppar faller ner över stridsplatsen och jag hukar mig i stolen för att se slagfältet övergå till att vara en suddig scen på grund av de skakeffekter som används vid explossionschock. Snart fylls luften av rikoschetterande gröna spårljus, något som tyder på att ryskt pansar närmar sig. Vi som är kvar krälar oss tillbaka till sandsäckarna och säkerheten. När jag sätter mig upp för att göra mig beredd faller jag plötsligt offer för en fientlig eldskur.

Scenariot utspelade sig på kartan Konigsplatz, en av de tre kartor som fanns tillgängliga i testversionen av Red Orchestra: Ostfront 41-45 som vi fick möjlighet att testa. Det som slog mig var att allt var rysligt detaljerat och även om grafikmotorn börjar bli lite gammal så är det väldigt snyggt. För mig har digitalt krig har aldrig vart roligare.

Daniel Johansson:

Själv har jag lite blandade känslor för Red Orchestra. Samtidigt som det har hög närvarokänsla i striderna så tycker jag att det är aningen fyrkantigt. Med det menar jag till exempel att när du trycker på en knapp så fullföljs valda procedur innan nästa sak kan göras; har du börjat ladda om får du vänta med att börja sprinta trots att fienden kom fram bakom busken. Grafiken är inte heller tiptop, modellerna är i mitt tycke lite för kantiga och saker som till exempel gräset ser ut som... något annat. En annan detalj de skulle kunna ha lagt lite mer krut på är rösterna, som förutom att de är helt lika inte heller varierar i volym oavsett om kollegan står en halv eller femtio meter bort.

Men det är något visst med Red Orchestra ändå. Realismmätaren slår i taket; pansarfordonen har plats för tre personer - en förare, en kulspruteskytt och en kanonskytt - alla med minimala vyer om man inte öppnar luckorna och tittar ut, något man inte vill göra mitt i en strid. Andra detaljer jag uppskattar är de redan nämnda explosionschockerna samt att om du blir träffad utan att bli dödad blir du smått orörlig i några sekunder innan det sakta lättar. Man kan bli träffad på olika delar av kroppen och få vapnet skjutet ur handen. Siktet för krypskyttarna har också ett elegant initiativ från kodarna; istället för att ersätta vyn för att bara se kikaren med svarta kanter utanför ser man i Ostfront 41-45 både och - du kan alltså se någon springa förbi på sidan fast du samtidigt spanar i kikarsiktet.

Calle Johansson:

Det gamla plåtskrället till pansarfordon jag basar över rör sig framåt med samma elegans som en elefant på skateboard men när min skytt ställt in siktet och gett fyr sjunger konservburken av förödelse. Skottet dammar ner någon meter fel och innan jag lyckats dra upp gasreglaget och få vagnen i rörelse har fienden återgäldat vänligheten fast med bättre resultat, ur hans synvinkel då.

Pansarvagnsstriderna är precis så realistiskt svårbemästrade så att man envist hoppar in i en ny när du återupplivats tack vare de regelbundna förstärkningarna. Det märks att Unreal-motorn är bred i sitt användningsområde, under mitt nästa besök i Red Orchestra: Ostfront 41-45 har jag reinkarnerats som en av de röda infanterister som stormar fram mot riksdagen i Berlin, en byggnad som fått symbolisera hjärtat i den nazistiska regimen, en byggnad som jag och mina kamrater ska inta till varje pris. Realismen går igenom hela spelet, något som både präglar och förhöjer upplevelsen.

Johan Granström:

Skotten viner runt huvudet medan jag masar i lervällingen bakom sandsäckarna. Jag befinner mig hundra meter från den sönderskjutna Reichtag-byggnaden, hundra meter från slutet på detta blodiga krig som kostat miljontals människors liv. Jag stannar upp och tar en slurk av min cola och kan inte annat än bli imponerad av vad jag spelar. Det briljanta ljudet och den välputsade grafiken gör att man nästan ryser i kroppen, men det är realismen som gör allt så underhållande.

Realismen har dock sitt pris, ibland blir det enormt svårt, nästan på gränsen till frustrerande svårt. Det existerar inga projekterade sikten (kryss mitt i synfältet) eller ammunitionsräknare. Skjuter du från höften är det nästan garanterat att du missar och för att verkligen överleva gäller det att samarbeta med dina lagkamrater. När jag sätter ett skott på 100 meter glöms dock genast all frustration. Den höga verklighetsfaktorn gör att spelstilen är väldigt långsam om du jämför med till exempel Day of Defeat, vilket är ett välkommet tillskott efter alla världskrigsbaserade rälsskjutare som släppts på senare år.

Mitt favoritintryck från betan är från den stridsvagnsbaserade banan där man pangar på varandra i tanks. Explosionernas dån, rikoschetterna och de välgjorda fordonen var en upplevelse jag aldrig kommer att glömma.

Skicka en rättelse