Smutsiga Gralen: Storbritanniens fall
Legenden om Artur och riddarna av runda bordet är nog en av de mest omskrivna någonsin. Den har under åren omformats så mycket, med en rad nya karaktärer, sidospår och kärlekstrianglar, att det numera är oklart vilka bitar som egentligen ska räknas som de officiella.
Alla vet vi något om legenden, om det nu är om svärdet i stenen, trollkarlen Merlin eller riddarna Lancelot, Galahad och Mordred, men detaljerna är suddiga:
Är det Lancelot eller Galahad som är den goda riddaren? Är Artur en hedervärd eller korrupt kung?
Varför finns det två svärd, det i stenen och det från Damen i sjön? Och vilket av dessa är det som är Excalibur egentligen? Allt ger sken av en mängd olika historier, som över århundradena vävts ihop till en löst sammanhållen helhet.
På senare år är legenden oftast refererad som ett halvtöntigt skämt i tv-serier som Simpsons eller Family Guy, eller som temat i en Kalle Anka-pocket, men aldrig har jag sett den presenterad som den görs i Den nedsölade kalken: England post Brexit.
Här är Britannien, eller Avalon som det kallas, en mörk och dyster plats som redan har sett sina ljusaste dagar passera. Det var Artur som erövrade ön för 600 år sedan, i flykt från den röda pesten som spred sig i hemländerna på andra sidan havet. Det var Artur och hans riddare som med hjälp av Merlin och hans druider fördrev den fyrarmade gudalika ursprungsbefolkningen "The Foredwellers" från ön, etablerade Camelot och höll de olika folkstammarna han tagit med sig i schack. Det var han som gjorde det forna storslagna Avalon till en verklighet.
Men Artur är sedan länge död och begraven. Tronen står tom.
Namnen på riddarna kring det runda bordet, som en gång viskades med vördnad, är nu inte mer än tomma ämbeten som ärvts ner under generationer och vars innehavare inte förmår, eller ens försöker leva upp till deras forna glans. Druiderna har utplånats av en misstänksam befolkning och det nalkande kriget mellan Camelot och öns olika stammar är ett ständigt hot på horisonten. Den röda döden är tillbaka och härjar åter utan nåd bland befolkningen och sist men inte minst håller Avalon på att slukas i en mystisk dimma kallad "The Wyrdness" som sakta letar sig in i och förvrider varenda vrå av den camelotiska civilisationen och där bortom.
Hörde jag någon säga: I used to be an adventurer like you, then I took an arrow to the knee?
En av den röda pestens alla offer är du själv - spelaren. Du börjar spelet i en cell på en fängelseö då du smittats och nu "behandlas" av de röda prästerna, ett fanatiskt sällskap som är villiga att ta till alla medel för att ro bot på sjukdomen, vilket de upphängda, fjättrade och sönderslitna kropparna i din omgivning ger vittne om. Det första du får göra är att ställa in ditt utseende och besvara en vakt som förhör dig om vem du är och vad du sysslade med innan du fängslades. Du kan välja att vara tyst, eller svara och börja bygga upp dina inledande egenskaper och förmågor. Efter det tar det inte länge innan du är ur cellen och spelet börjar på riktigt.
Genast känns mycket väldigt bekant. Spelet utspelar sig i förstapersonsperspektiv, eller tredjeperson om du så vill. Du kan smyga, hoppa, attackera och blocka. Du kan prata med olika NPC:s i förgrenade konversationsträd och det är svårt att sluta plocka på sig allehanda ting från stupade fiender, från bokhyllor, tunnor och kistor. Du läser små anteckningar eller böcker som vakterna och prästerna lämnat efter sig som kan ge ledtrådar om skatter eller bara ge dig djupare insikt i Avalon. Själv spenderade jag tiden med att smyga runt och skjuta fiender med min pilbåge, bara för att börja dänga till de med min klubba eller dolk när de kom lite för nära. Jag var i full färd med att lirka upp lås och svepa i mig ohälsosamma mängder mat och magiska drycker när tanken slog mig: är inte det här Skyrim?
Var går egentligen gränsen för Copyright inom spelmekanik?
Men efter att spelat igenom spelet kan jag med gott samvete meddela att nej, det är det inte.
I bild: Inte Skyrim
Visst, allt jag nämnde ovan är ju nästan som taget från Elder Scrolls-spelen. Du kommer likt i Skyrim springa runt i varierade landskap, grottkräla, göra uppdrag åt olika förbund och gillen och sakta växa dig starkare, bli bättre utrustad och mer bekant med Avalon, men det är å andra sidan inte direkt ovanliga inslag i sig, utan typiska för ett rollspel. Det är kombinationen, och kanske främst förstapersonsperspektivet som ger ett sådant starkt sken av de gamla pappersrullar-spelen. Det finns inte så många spel som riktigt kan jämföra sig med Skyrim i hur du kan leva dig in i din roll, och se världen med "dina egna ögon", annat än dess egna föregångare då.
Men Det lortiga nattvardskärlet: England VS. Tyskland EM-Finalen 1996 är inte Skyrim. Det kommer med sina egna idéer, samtidigt som det inte riktigt tar med alla jag hade önskat från det sistnämnda.
Ett tveeggat Excalibur
Problemet med att vara så likt Skyrim är att det... inte är Skyrim, vilket ställer till det i huvudet för mig: jag kan backstabba och uppgradera min utrustning, jag kan beväpna mig med vapen och magier i vilken kombination jag vill i olika händer, men jag kan inte dra kroppar på golvet eller lägga hinkar över huvudet på köpmän för att länsa deras butiker obemärkt. Många gånger spelar min tjuvaktighet inte ens någon roll då mycket av det jag plockar på mig i folks hem inte ses som stöld, utan bara ibland när programmerarna kommit ihåg att lägga in det.
Jag kan se min karaktär i tredjeperson, men jag kan inte styra min kamera fritt runt min rollfigur med tab-knappen annat än om jag går i ett "kameraläge", som på något sätt känns både otympligt och smålöjligt. Jag kan köpa ett hus med hyllor och arbetsbänkar, plocka upp enskilda föremål som syns som egna föremål i världen, men jag inte lägga ifrån mig föremål annat än i stora fula säckar jag behöver hålla musen över för att se vad de innehåller. Det är ibland oklart vilka saker som ligger kvar permanent i världen, eller ens i min ryggsäck, då jag flera gånger fått för mig att något föremål har försvunnit därifrån utan anledning.
Cool
Och så den viktigaste skillnaden: Avalon är inte en helt öppen värld, utan består av zoner. Inte bara det - motståndet du möter blir tuffare ju längre ut du tar dig från den lokala zonens startområde (åtminstone i den första blev det märkbart) i stället för att anpassa sig till dig. I Skyrim, Oblivion och Morrowind var en del av charmen att du helt kunde ignorera huvudstoryn, ta din resa och dina äventyr dit du ville, med fiender som gick upp i svårighetsgrad i takt med din egen erfarenhetsnivå, men i den Befläckade bägaren: Storbritannien kommer sist i Eurovision igen är ditt äventyr mer styrt och även om du kan spendera tid på att göra sidouppdrag är det alltid huvuduppdraget du behöver göra för att komma vidare i spelet.
Det betyder inte att Avalon är en ointressant plats. Tvärtom - jag kände mig ofta försjunken i världens mångfacetterade, djuplodande relationer mellan dess folk, gudar och monster. Jag har alltid gillat RPG:n med välskapta världar där man får stiga in i en annan verklighet, med betydliga val att göra, för en sådan världs verklighet, där andra saker är självklara än i min egen, får mig att se min med andra ögon, och antingen tänka om eller känna större tilltro till det som är. I Avalon finns många traditioner och rotade institutioner som du får gräva dig in i och besluta dig för hur du ska ta ställning till. Jag tenderade till att välja förändring och att förkasta det jag uppfattade orsakade fortsatt lidande när valet var mitt att göra, i stället för att försöka upprätthålla döende institutioner. Och valet var ju ofta mitt, då likt i andra RPG:n min närvaro och mina beslut var avgörande för hur världen skulle formas. Det är för att i spelets början har du i fängelseöns djupaste källare blivit själsligt bunden med självaste Kung Artur. Det är ur dina ögon han får bevittna vad som hänt med riket han en gång grundade, och det är med hans inneboende mystiska krafter du kan göra sådant som andra inte förmår.
Den här platsen känns nästan inspirerad av H.R Giger eller varför inte i sann polsk anda, Zdzisław Beksiński?
Mycket av spelet ligger i dess huvudstory, men även sidouppdragen är genomgående intressanta och samtidigt lätta att missa. Om du ger dig ann det här spelet rekommenderar jag dig att gå in i alla hus du kan och prata med alla figurer i städerna för att inte missa något riktigt intressant. Visst, vissa uppdrag är standardsaker som att samla in en viss mängd föremål, men i andra får du bokstavligen tala med profeter och gudar.
I ett uppdrag studerade jag religiösa skrifter och dess trosläror för att kunna debattera med en religiös fanatiker om huruvida det var rätt av honom att stjäla erotiska noveller från stadens vaktpatruller för att bevara deras dygd, eller om det var något han i egenskap av präst inte borde lägga sig i. I ett annat ställdes jag inför frågan i vilken grad uppfinnaren till något farligt kan bära ansvaret för hur det brukas eller om någon kommer till skada av det.
I ett tredje stötte jag på en man i en grotta som i åratal bevakat ett djupt, svart hål i marken. Han berättade att hans tid i Avalon snart var över, och att han bara var den senaste i ledet som i många generationer vaktat avgrunden. I slutet av varje vakts vaka, när de hittat en ersättare behöver vakten slänga sig ner i hålet för att världen inte ska gå under. När jag frågade honom hur han kommit fram till det, var hans svar en variant av Pascals vad, att det var säkrare att hoppa än inte, då vi inte vet vad som skulle hända annars.
I ytterligare ett höll jag på att rensa en grotta från banditer när en ouppmärksam medlem i ligan helt missat vad jag ställt till med under den senaste halvtimmen och när jag övertalat honom att jag var del av gänget slutade det med att vi satt och rökte några av Avalons magiska blommor och diskuterade meningen med livet på ett väldigt college dorm-aktigt sätt.
Hästen hade också fått i sig blommor
Men tyvärr har även uppdragen dragits med Bethesda-liknande symptom. I det första kapitlet fungerar det mesta felfritt i men i kapitel två började jag märka hur uppdrag buggade ur för att jag plockat på mig objekt i fel ordning, eller besökt en plats innan jag borde, som gjorde att vissa nödvändiga triggers inte triggades och därmed gjorde det omöjligt att fortsätta uppdraget, som ibland kunde vara bara ett i ett långt led, vilket i så fall skulle stänga mig borta från stora delar av spelet. Och än värre saknar Den nedstänkta koppen: Boris Johnson ett debug-verktyg som man annars lätt skulle kunna åtgärda detta med. Som tur är finns det moddar och att jag ens gjorde mig mödan visar ändå att jag var tillräckligt intresserad av uppdraget för att vilja veta hur det fortsatte.
Flera gånger har jag känt att spelet inte är färdigt, trots att det gått ur Early Access till en fullständig release. I din meny kan du gå in i en journal där det finns uppdragslistor, men flera av uppdragen anger bara vad du ska göra, utan någon ledtråd om vart du ska ta vägen, eller ens en närmare beskrivning av vad uppdragsgivaren sagt. Du har en kodex med viktiga personer och bestar, men efter att ha spelat igenom hela spelet och gjort alla uppdrag jag kunde hitta har min kodex med personer bara fyllts på med en handfull inlägg.
Spelets innehåll känns också ostadigt fördelat. Fängelseön i spelets början känns alldeles för lång för att vara en "startgrotta" samtidigt som flera grottor i spelets slutskede är alldeles för korta. I ett uppdrag skulle jag leta efter en försvunnen tjej i vad som beskrevs som en labyrint av tunnlar, men det tog endast några minuter att utforska hela grottan. I ett annat uppdrag blev jag besviken då jag skulle jag besöka en jätte som uppehöll sig i världens rötter, men att nå honom var en fråga om en halv minuts promenad från mynningen i grottan han var rotad, bara för att i ett tredje mötas av imponerande grottvalv där mystiken och skönheten trädde fram på ett majestätiskt sätt.
Ojämnheten sträcker sig till musiken, som många gånger bjuder på toner som väcker utforskarandan inom mig, bara för att inom kort bytas ut till ett annan ansats, som om låtarna var formade som små musikaliska idéer i stället för fullskaliga upplevelser. Jag vet inte om det är en bugg, eller om kompositören inte gjort mer än så. På Youtube-OSTen är det flera låtar jag hört i spelet som jag inte hittar, så det är svårt att säga. Det är hursomhelst påfrestande, då att vara på vippen till att njuta över en låt är ju nästan värre än att inte höra den alls.
Om musiken är ostadig är spelets ljud och grafik är desto bättre. Röstskådespeleriet är nästan uteslutande på en hög nivå, till den grad att det verkligen sticker ut när någon inte är lika övertygande, men ingen insats når heller de bottennivåer som exempelvis Jauffres i Oblivion gjorde (Hurr!). Camelotarna låter som riktigt pompösa engelsmän, medan Dal Riata-stammarna pratar med tunga skotska dialekter, även om de påminner mycket om vikingar. Det finns ett tredje folk, pictar som lärt sig leva i symbios med den konstiga dimman som skrämmer slag i Avalons övriga stammar och vars medlemmar ibland pratar med tysk brytning.
Camelotarerna tycker om att komma nära inpå
Grafiskt är inte Avalon den vackraste platsen jag besökt, men utvecklarna har jobbat särskilt väl med ljussättningen och hur avlägsna platser smälter in i dimman. Jag älskar hur snön faller och hur himlen färglägger landskapen i sitt ljus. Havets vågor och befolkningens hårstrån rör sig på ett trovärdigt sätt och det finns ett och annat landmärke av förundras över. Animeringarna ser ibland lite konstiga ut, men stridsanimationerna och de fysiska kollisionerna när klubbor dänger till, svärd och dolkar skär och pilar fastnar känns övertygande och tillfredställande nog, och känns många gånger bättre än sin spirituella förlaga. Det finns flera maffiga rustningar och även om NPC:ers ögon ser lite tomma ut blir helheten ändå tillräcklig.
På natten sveps allt in i "The Wyrdness" vilket förvränger djur och människor till något... annat, och om du stannar för länge kommer du bli jagad av en stor demon.
De här ska vara bra för att hålla sånt oknytt borta.
Men det fungerar lika bra att sitta runt en lägereld med lite spindelnät i
För den som tycker sånt är kul har spelet crafting-system för både rustningar, vapen, drycker och maträtter. Du lär dig "recept" under spelets gång, blir bättre på att skapa ju mer du försöker och du kan investera färdighetspoäng på perks som gör dig bättre - vilket även gäller för spelets övriga färdigheter. Min tjuv/pilbågsskytt hade färdigheter som lät henne åsamka mer skada ju längre ifrån hon skjöt sina pilar, och orsakade olika åkommor bland sina måltavlor, men jag hittade aldrig några gröna kläder med röd fjäder i hatten åt henne, istället blev det något sånt här.
Jackan sydde min partner åt mig, som en present för att jag vattnat blommorna eller nåt
Om du inte har tillräckligt bra utrustning eller erfarenhet nog kan det gå såhär
The Once & Future King
Det är inte lätt att vara kung. Kanske ingen borde vara det.
Under spelets gång har du regelbundna konversationer med kungen vars själ nu gjort sin hemvist i din kropp. Ni bevittnar tillsammans allt det Artur byggt upp under sin regenttid, och hur det förfallit. Vi träffar invånare som både hatar och dyrkar honom. Vi ser konsekvenserna av de val han gjort under tiden på tronen och hur de påverkat både hans närmaste och befolkningen i stort. Du kan skälla på honom, eller försöka förstå omöjligheten i valen han behövde göra för att hålla ihop sin vision för sitt Avalon.
På sätt och vis påminner Arturs dröm om Tainted Grail: The Fall of Avalon.
Det är ett spel som har en vision större än det riktigt förmår. Det kanske inte var det som var meningen, men det är svårt att inte känna att det försöker, eller att jag åtminstone önskar att det kunde leva upp till Skyrim, med sin egen tvist. Resultatet är bra, men flera brister förhindrar det från att riktigt nå vad det eftersträvar. Allt finns där - och ändå inte.
Jag har länge undrat varför ingen lyckats göra nästa "Elder Scrolls", varför inte ens Bethesda verkar vara kunniga till det om man tittar på deras senaste öppna världar.
Det kanske helt enkelt är för svårt.