Många spel kan vara en källa till både stor frustration och omätbar glädje. Som när timmar av slit gjorde att jag till slut kunde besegra Isshin the Sword Saint i Sekiro: Shadows Die Twice, eller lättnaden över att se eftertexterna rulla efter otaliga krångliga plattformshopp i Celeste. Baby Steps är ett spel som trots sitt flamsiga yttre bjuder på samma typ av upplevelse: att balansera på gränsen mellan vild eufori och fullständig raseri. Under mina timmar med Baby Steps har hjärtat fladdrat i halsgropen oräkneliga gånger och lika ofta har jag greppat kontrollen så hårt att knogarna vitnat. Vid flertalet tillfällen har jag också i blossat upp i, eh, intrikata frågeställningar som: "MEN HUR!?", "VART SKA JAG!?" och kort "VARFÖR!?".
Hjärnorna bakom spelet heter Gabe Cuzzillo, Maxi Boch och Bennett Foddy. Även om alla tre har fina meriter är det säkerligen den sistnämnde som får flest att haja till. Den gode Foddy är mest känd för att vara mannen bakom klassiker som QWOP och Getting Over It With Bennett Foddy. Två fysikbaserade spel som båda två ser lättare ut än vad de är, och i hans nya verk lever arvet vidare. I grund och botten skulle Baby Steps kunna beskrivas som en walking simulator, men samtidigt befinner sig spelet väldigt långt ifrån vad genren generellt förknippas med. Målet är visserligen att promenera sig i mål, men den som förväntar sig en stillsam upplevelse där gameplay kommer i andra hand får tänka om.
"Balanserar på gränsen mellan vild eufori och fullständig raseri"
Vår hjälte i denna saga heter Nate, en småplufsig, arbestlös, pyjamasklädd 35-åring som bor i sina föräldrars källare. På många sätt en jättebebis. Av oklar anledning slits han ur sin trygga vrå och transporteras rakt ut i en märklig vildmark. Där gäller det sedan att börja vandra – något som visar sig vara lättare sagt än gjort.
Han är inte farlig, bara man är varlig.
Den obekväma känslan.
Det spårar. Det censureras.
Jag kan inte flyga och jag är faktiskt jätterädd.
100 procent hopplöst.
Bara att röra sig framåt är bra mycket mer komplicerat än vad det brukar vara. Du lyfter höger och vänster ben med hjälp av motsvarande triggerknapp på handkontrollens baksida. Den lyfta fotens position justeras sedan av den vänstra styrspaken och när du släpper triggerknappen kommer Nate att plantera fossingen dit du styrt den. När nästa fot sedan lämnar marken kommer kroppen att följa efter det första steget för att återfå balansen. Därefter upprepas alltsammans i samma ordning. Tycker du att det låter komplicerat kan jag försäkra dig om att det är lättare att lära sig i praktiken än genom teori. Efter lite träning går det faktiskt att få till en helt okej promenadfart – så länge underlaget tillåter. Stenar, trädgrenar och plankor är oftast säkra kort medan lera, väta och sand bjuder på större utmaningar om lutningen är för skarp. Då gäller det att parera foten som glider med ett nytt steg och inte ta för stora kliv. Målet är sedan att ta sig framåt och uppåt. Först bara lite på måfå, men sedan med tydligare landmärken att sikta mot.
Världen som du får upptäcka är minst sagt bisarr och vad som väntar runt nästa krök är omöjligt att gissa sig till. Det dröjer inte länge innan det brakar loss. Gigantiska stearinljus, halvnakna åsnemänniskor som suktar efter cigaretter, konstiga svampar och stora kittlar fyllda med någon sorts välling. Den besynnerliga inramningen ackompanjeras av ett lika udda soundtrack där hönskluck, dörrknarr, väsande ormar och andra mer oplacerbara läten arrangeras i olika rytmiska kompositioner. Märkligt, ja – men också väldigt medryckande. Däremellan förekommer sjok där Nates stönande, ojande och osäkra trampande är det enda som hörs. Vägen mot mål består sedan av instanser uppdelade med mellansekvenser, men tacksamt nog går det bra att avbryta när som helst för att hämta andan i verkligheten.
"Se Nates blekfeta lekamen långsamt glida ner längs den slänt jag nyss krigat mig upp för"
Du har ingen ytterligare hjälp att navigera utöver en generell riktning om vilket håll du bör röra dig mot. Det är upp till dig vilken kurs du tar framåt. Valfriheten är trevlig, men medför också att jag ofta blir osäker på om min planerade rutt faktiskt är möjlig att genomföra. Under en passage i spelet irrar jag runt i timmar innan jag tar mig vidare (mest på grund av en ondskefullt placerad kaktus). Det är oerhört plågsamt att känna sig vilsen och se Nates blekfeta lekamen långsamt glida ner längs den slänt jag nyss krigat mig upp för. Men på något sätt fortsätter jag kämpa. Efter ett tag hamnar jag i ett sorts zen-läge där jag fortsätter sätta den ena foten framför den andra oavsett vad som händer.
Eftersom minsta felsteg innebär smärtsamt långa om-promenader vore det bäst att ta det säkra före det osäkra, men trots detta händer det onödigt ofta att jag provar lovande genvägar som sällan visar sig vara värda besväret. Det visar sig också att Nate trots sina fysiska begränsningar är en fena på att ta sig fram via vatten. Genom att först dratta ner i plurret med trynet först och sedan sprätta hejdlöst med benen går det att få rätt bra fart framåt. Om än något ograciöst, och med bubblande protester från vår protagonist.
Men som man säger: alla sätt är bra förutom de dåliga.
Dit ska jag. Vad kan gå fel?
Jag ser inga som helst problem med att plocka upp den hjälmen.
Van Damme kan gå och lägga sig.
Han ser rätt nöjd över det där som är censurerat.
Den där kaktusen är skyldig mig timmar av mitt liv.
Baby Steps är en speciell upplevelse, en sorts märkvärdig Sisyfos-historia där den stora stenen är utbytt mot en rejäl sweatpants-prydd ändalykt. Men jag hade inte förväntat mig något annat. Det meditativa med att långsamt ta sig framåt och väga varje fotplacering på guldvåg ställs mot den benhårda bestraffning som riskeras med varje misstag. Personligen fastnade jag en smula ett antal gånger och en gång riktigt rejält. Utan att gå in på detaljer kan jag rapportera att jag numera hatar jag sand lika ursinningslöst som Anakin Skywalker, och min nyfunna avsky för kaktusar ska vi inte ens prata om. Spelet är svårt, men samtidigt är också utmaningen orsaken till den vilda euforin som uppstår när man klarar riktigt kluriga partier. Sen går inte den bisarra humorn riktigt hem hos mig, och den överhängande risken att gå vilse utan någon som helst vägledning är också något som påverkar mitt övergripande omdömet lite negativt.
"En Sisyfos-historia där den stora stenen är utbytt mot en rejäl sweatpants-prydd ändalykt"
För mig tog en genomspelning drygt tio timmar, men det finns skäl att återvända både för att slipa på tiderna och upptäcka nya saker. Längs med vägen stöter man nämligen på både det ena och det andra. Det finns hattar att plocka upp och lappar som listar borttappade saker man kan leta reda på. Vissa av dessa missade jag helt och andra vågade jag inte riskera min framfart för. Tydligen ska man via dessa kunna luska fram vissa storydetaljer. Det kan bli så att dessa blir mitt mål vid en potentiell andra spatsertur. Baby Steps är spelet för dig som har en ängels tålamod, bisarr humor och uppskattar utmaningar såväl som dråplig slapstick-komik.
Fotnot: Baby Steps är släppt på pc (testad version) och Playstation 5.
