Så har äntligen nästa del i Dying Light-sagan släppts och blir, efter originalet, The Following och tvåan, fjärde kapitlet i Techlands zombie-parkour-franchise. I The Beast får vi återigen träffa protagonisten från originalet. Kyle Crane gör comeback efter många svåra år, och får återigen se solljus igen när han kommer till fiktiva Castor Woods.
"Kan förvandla sig till varulv och slita huvudet av sina fiender"
Det har hunnit gå tre år sedan Dying Light 2 släppts men The Beast gör inte speciellt mycket för att ändra konceptet. Crane kan förvisso förvandla sig till en varvulv och slita huvudet av sina fiender, men annars är det samma hoppande på hustak med zombieslakt på gatorna nedanför. Att förvandlas till varulv är inget jag själv väljer utan jag byter skepnad när en adrenalinmätare fyllts på som den gör genom att jag slåss. Det innebär att det blir lite strategiskt tänk i att döda zombierna och tajma förvandlandet till lägen då jag verkligen behöver varulvskrafterna.
Samlande av resurser måste planeras så att man hinner tillbaka till UV-värmen i baserna innan mörkret faller. Det är i stort sett samma grej som i tidigare spel och det skulle kunna bli tröttsamt fjärde gången på rad, men jag finner trots allt att konceptet är lika underhållande. Att hoppa från hustaken i solnedgången är lika kul som det var då och att bli jagad nattetid är även lika adrenalinhöjande som det alltid har varit. Likväl är det roligt när jag väljer markplanet för att jag vill slå in lite zombieskallar (såklart).
Parkour parat med zombier. Ett koncept som håller.
Dags att rensa.
Pang!
The hills are... alive?
Castor Woods skulle kunna beskrivas som en mix av miljöerna vi tidigare sett. Skogar, ruiner, byar, men även höga byggnader. Världen är dock mycket mindre och det är här man kan känna att spelet inledningsvis var tänkt som en expansion snarare än ett eget spel.
Nyheterna är alltså väldigt få i The Beast. Allt från parkour-delen till stridsmekaniken är de samma. De närstridsvapnen jag hittar går sönder och behöver repareras, kulvapen finns men är inte (av någon anledning) lika effektiva som att dunka in zombieskallar med en planka. Jag får också en änterhake lite senare i spelet, precis som i tvåan, men den är inte riktigt lika användbar då husen inte är lika resliga. Vi har även samma typ av craftingsystem som tidigare där jag genom recept kan bygga nya saker eller reparera det jag har. Levlandet och erfarenhetsträdet fungerar (rätt gissat!) som tidigare.
Det enda som verkligen är nytt är varulvsdelen där Kyle blir ett muterat monster när en mätare fyllts upp. Detta är ett kul tillägg och även en motivation att spela vidare då det är genom att besegra spelets bossar som odjuret inom mig blir starkare. Varje boss du dödar ger dig chimera-poäng som du sen får lägga ut på ditt varulvsträdet. Trädet hade kanske kunnat inbjuda till mer personlig utveckling, men samtidigt är varulvsdelen så sammanflätad med storyn så jag förstår varför Techland inte tagit ut svängarna alltför mycket.
Storyn är en rätt enkel hämdhistoria som egentligen inte sticker ut speciellt mycket. Däremot så är ju sådana beprövade, och fungerar. Jag köper helt Kyles motivation att hämnas på alla som gjort honom ont, inklusive den galna vetenskapsmannen som är spelets antagonist.
Co-op måste förstås nämnas och det funkar lika bra som tidigare. Det är lika lätt att hoppa in i andras spel och hjälpa till som att få hjälp av andra. I teorin kan jag spela igenom hela spelet tillsammans med fyra andra kompisar där vi både hjälps åt med huvuduppdrag och sidouppdrag. Som med det mesta är det lite roligare att utrota zombier tillsammans än på egen hand.
"Solnedgången skapar en panik"
Tekniskt ser spelet bra ut men har också lite av samma problem som i tidigare spel med stela karaktärsmodeller och ansikten. Däremot stöter jag på en hel del fina utsikter där jag står på någon höjd eller hustak och blickar mot solnedgången. Nattetid är världen lika skrämmande som den är vacker dagtid. Solnedgången skapar en panik där allt jag vill är att försöka hinna tillbaka hem så snabbt som möjligt innan mörkret lagt sig. Att vara ute och leta resurser och tappat bort tiden kan resultera i ett rejält andrenalinpåslag. En kamp mot klockan. Det finns dessutom ännu farligare saker där ute på natten än zombier och vid ett nattligt äventyr är hjärtinfarkten nära. En varelse jagar mig genom hus och längs taktopparna samtidigt som jag febrilt försöker undvika zombierna. När jag äntligen får se UV-lampan från mitt läger tänker jag att "Nu är jag säker!", men då ramlar jag istället ner från taket, slår mig blodig och innan jag hunnit reagera har besten gjort mig till blodmos. På natten är nerverna på utsidan så skräcken och stämningen är fortfarande ett av de starkaste korten Dying Light har.
En frisk promenad i bergen piggar som synes upp.
Ut på (åk)tur.
Bedrägligt vackert.
Utsikten är tio av tio. Komforten... nja?
I sådana stunder är The Beast riktigt roligt, men det känns också lite tunt. Den enda riktiga nyheten är varulvsdelen men annars ekar allt bekant. Det är också mer linjärt än de tidigare med en mycket mindre och mer kompakt värld. En genomspelning tar kanske 25 timmar, men det går att förlänga om man hänger sig åt sidouppdrag. Det ska dock sägas att spelet känns stabilt och jag har inte stött på några buggar eller tekniska problem.
"Spelar med väldigt säkra kort"
Det märks tydligt att The Beast började sin bana som en expansion till Dying Light 2 då det både är ett kortare och ett mer strömlinjeformat äventyr. Techland spelar således med väldigt säkra kort, men det betyder också att om du gillade de tidigare spelen så kommer du även att gilla Dying Light: The Beast.
Fotnot: Släppt på pc, PS5 (testad version) och Xbox Series. Kommer även till PS4 och Xbox One senare under 2025.
